Ibland kan jag önska att jag vore mer som plattjordarna. Plattjordsrörelsen – flat-earthers på engelska – har gått så långt i sin misstro mot världen att de är övertygade om att vi lever på en platt skiva och inte ett klot. Antarktis är en “Game of thrones”-aktig ismur runt skivans kanter, och alla bilder från Hubbleteleskopet är photoshoppade. Ursprunget till den här massiva globala konspirationen är oklart, men åtminstone Nasa och CIA är inblandade. Och – förstås – de flesta forskare som levt de senaste 2 000 åren.
Tokstollarna får sin hittills största plattform i Netflixdokumentären “Behind the curve”, där de framstår lite som foliehattarnas hipsters – konspirationsteoretiker som blivit så besatta av att avtäcka Nästa Stora Lögn att de hoppat på en helt sanslös teori. Dokumentären tecknar ett både ömsint och lite skrämmande porträtt av en grupp som inuti sin ekokammare arrangerar konferenser, spelar in poddar och iscensätter avancerade experiment för att motbevisa vetenskapen. När experimenten gång på gång tycks peka mot att vi faktiskt befinner oss på ett roterande klot i rymden, då söker plattjordarna i stället fel i mätinstrumenten.
Jag önskar förstås inte att jag lindat in mig i en just så världsfrånvänd kokong, men jag kan imponeras av deras grundläggande misstro mot auktoriteter, eller som en av dokumentärens huvudpersoner uttrycker det: the powers that should not be. Jag tänker att det finns någon sorts hälsosam dos av skepsis – som plattjordarna förvisso drivit långt bortom rimlighetens gränser – som jag helt och hållet saknar.
Ta diskussionerna om nätbaserad datainsamling – ett ämne där även de rimligaste bland oss kan få foliehattsaura. Otaliga är gångerna någon – vän, främling, familjemedlem – försökt övertyga mig om faran i allt globala företag samlar in om mina sökningar, relationer och nätvanor. “Google äger oss”, säger någon med skräckfilmsröst, och jag bara: jaha.
Klickar jag fram min personliga tidslinje i Google maps ser jag nästan alla platser jag besökt sen 2013 – Norrbottens Media-redaktionen i Luleå, nationen jag hängde på i Lund, favorit-taquerian i San Luis Obispo. Jag kan gå till den där majmånaden 2015 som jag nästan inte minns alls och se de sorgliga nio dygnen när min lilla kartplupp låg orörlig i sin säng på 647 Johnson Avenue. Sex års djupt personlig information, lagrad på någon Googleserver i Alabama eller Chile eller Singapore. På ett intellektuellt plan förstår jag kanske att det borde skrämma mig, men jag känner ingen rädsla.
Det var inte förrän förra året som jag förstod att webbläsarens inkognitofönster inte bara används av ljusskygga typer för skumraskaffärer, utan av helt vanliga människor som inte vill att Google ska känna till deras pinsamma vårtor eller klamydiatest. Själv googlar jag gladeligen “vilken mänsklig kroppsdel vore godast att äta” på jobbdatorn, uppenbart helt utan digital självbevarelsedrift.
I sådana stunder kan jag önska att jag och plattjordarna kunde mötas på mitten: deras misstro mot allt och min fullständiga godtrogenhet. Mot slutet av “Behind the curve” beskriver fysikern Lamar Glover varje plattjordare som en möjlig forskare som gått förlorad i vetenskapens sprickor. Och mycket riktigt är det väl ett visst mått av skepsis som ofta driver på forskningsframsteg och i förlängningen mänsklighetens utveckling, så med det i åtanke har jag kanske något att lära av dokumentärens alla tokfransar. Kanske. Det rör sig trots allt om människor som på fullaste allvar tror att jorden är platt.