Dvärgkowhai heter hon, har taniga mörkbruna grenar och skira små blad och kvinnan i kassan varnar för att växten inte får glömmas bort, eftersom den kräver mycket vatten. Jag uppfattar det som ett personangrepp i stället för ett välment skötselråd, mumlar “Nog vet jag det, det syns ju på bladen” och skyndar ut ur butiken med tio ogröna fingrar kramande runt krukan.
På nätet hittar jag sedan text efter text av människor som misslyckats med sin dvärgkowhai. Den är trendig men nära nog omöjlig att övervintra även för grönfingrade människor. Jag läser på, köper växtlampa, näring och blomspruta. Är fast besluten att denna min krävande avkomma ska överleva inte bara vintern utan rentav mig en vacker dag.
Snart får min nya identitet som trädmorsa en klurigare nöt att knäcka än luftfuktighet och anpassad belysning. Allt pekar nämligen mot att min dvärgkowhai kommer att växa upp i södern, och med den vetskapen vaknar rädslan för att hon därmed ska bli en förklenad sörlänning. Skorrande, skrävlande sörlänningsunge som tar solljus och kullerstensgator för givna. En sån som inte ser glittret i Luleälven när vi åker norröver om somrarna utan bara sticker en tå i kallvattnet innan hon badvägrar fastän familjen bänglat sig ut hela vägen till Niporna för att ungen tjatat om bad. Som ser Norrbotten som ett nostalgiskt barndomsland och inte en levande samtida plats; en unge som vet noll och intet om avstånd och periferi och den hemliga lilla plätten vid fjärden där åkerbären växer.
Om dagarna drillar jag sje-ljud med trädet: långt fram i gommen ska de sitta, inte nästan bak i halsen som på en annan skånetös. Jag lär henne säga ö:et i Björkskatan så luledovt att det nästan slår över i ett u: Bjurkskatan. Ramsar “A som i Avfolkning, B som i Botniabanan, C som i Coop arena”. Och om kvällarna, innan vi släcker hennes växtlampa för natten, läser jag högt ur Po Tidholms “Norrland”. En essä per kväll, pekfingret följer rad för rad så hon med tiden själv kan tyda texten. Jag ställer Katarina Kieris “Vårt värde” på fönsterbrädan bredvid henne i hopp om att hon ska öppna den själv av nyfikenhet; låter Matti Alkberg och Zacke och Säkert! spelas på låg volym i lägenheten så att melodierna ska fästa i henne nästan omärkligt.
“Vad tror du om fjällvandring nästa sommar, om jag har råd att vara ledig nåt?” hör jag mig själv – en inbiten inomhusperson – säga. Jag vet inte om jag längtar ut av mig själv, för hennes skull eller för att jag internaliserat sörlänningarnas blick på mig – de som hör mina skorrfria R och mina sje-ljud och genast drar slutsatsen att jag kommer från en fjälltopp.
Ängslet kommer inte från ingenstans. Mina föräldrar planerar sedan länge en flytt till något sydligare breddgrader inför pensionen, och när mamma och pappa väl stuckit kan jag räkna mina släktingar i Norrbotten på ena handens tumme. Jag är därför mer än någonsin plågsamt medveten om att ansvaret för att drilla framtida lulehasafötter i den här släkten Hörnell sannolikt faller på mig. Jag är ju knappast den första eller den sista som får ett sådant dilemma i knät, men jag begriper ärligt talat inte hur någon över huvud taget hittar en tillfredsställande lösning.
“A som i Abisko”, viskar jag till trädet när lampan är släckt och hon snusar lugnt i sin kruka. “A som i Abisko, B som i Bjurkskatan. C som i Cirkeln är sluten.”