Utmanande i pyjamas

Sebastian Wiklander bryr sig om vad han sätter på sig – men absolut inte om det är inne eller inte. Han tycker att mode är ett skällsord och inte något han strävar efter att bli ­förknippad med.

Foto: Josefin Wiklund

Krönika2016-10-01 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Norrbotten. Funktionsklädernas högborg. Jaktklädernas epicentrum och prasselklädernas Mekka. Där man kan gå på tillställningar, högtider eller till arbetet i friluftsbyxor. I fiskejackan eller i sina skoterskor. Där skiljer sig jag och länet åt – men avigheten mot vad som brukar sammanfattas med ordet mode tror jag vi har gemensamt.

Kläder är något jag bryr mig om, är intresserad av, tänker på och lägger­ både tid, energi och pengar på. Dock kan detta förväxlas med att vara ­modeinriktad och det vill jag vara raka motsatsen till. Det händer dock med jämna mellanrum att jag får höra något som skulle visa på att jag är så. Modemedveten. Inte alls så sällan får jag uttalanden riktade till mig som hintar om ett modeintresse. Då svär jag mig genast fri.

Mode är i det närmaste riktigt trist om du frågar mig. Att ha koll på ”vad som gäller i höst”, vilka skor som ”är rätt denna säsong” eller hur högt brallan ska vikas är inte bara tråkigt utan även dumt enligt min bok.

Det betyder ju även att man ska ha koll på vad som ”är ute”. Att, som jag, bry mig vad jag sätter på mig, att vilja variera och gärna matcha betyder inte att jag varken vet eller kan mode. Träffar strumpornas färg skjortknapparnas och flugan räcker det långt. Om det är ”rätt” färg eller inte kunde inte vara mer ointressant.

Är hängslena lika rutiga som byxorna? Tjoho! Då kan jag stänga ytterdörren bakom mig nöjd. Oavsett om det skulle vara ”så 2012”.

Jag vill ha knallrosa strumpor för att det är kul och inte för att det är rätt. Samtidigt ser jag inte ned på varken de som jobbar med mode eller de som rättar in sig i ledet, eftersom ju smaken är som Tjeckoslovakien. Delad.

Bara jag slipper.

Det jag i så fall är intresserad av är klassiskt mode. Som äldre herrars kunskap om ifall skorna ska vara mörka efter klockan 18, hur man knyter sin egen fluga, när man bör ta av sig hatten och hatt-kodex i största allmänhet, eller vilken knapp som ska knäppas på kavajen. Det är kunskaper jag gärna skulle besitta och ser inte det som ­modekunskap utan bara kunskap.

Att det i ”Nyhetsmorgon” lagas både efterrätter och grillas stekar innan det lagas fler efterrätter och steks fler stekar innan klockan ens har slagit 07 brukar försvaras med att alla är intresserade av mat och för att det är något vi alla måste göra. Äta. Men det borde i så fall även gälla kunskaper om kläder eftersom det väl också är något vi alla gör. Klär oss.

Som du kanske ser på bilden härintill är jag relativt noga med vad jag sätter på mig. Det är faktiskt ingen slump att prickarna på underdelen stämmer väl överens med de på överdelen.

Eller som en dam jag träffade på gården därhemma sa, då hon påpekade att hon hade sett min krönika i tidningen. Hon berömde och tyckte att ”du är väldigt modig”.

Jag hajade till, tyckte det var kul, blev nöjd men påpekade att jag väl ändå inte skriver väldigt utmanande eller revolutionerande.

”Nej, jag menar vad du har på dig. Att stå där i tidningen i någon slags pyjamas”.

Det var alltså det som var modigt och jag skämdes en kort stund för att jag på något sätt kunde tro att hon menade att mina krönikor om familjen, Zlatan och hösten kunde vara utmanande.