Coronapandemin har direkt eller indirekt drabbat varenda människa på planeten. Kanske har du själv blivit sjuk. Kanske någon släkting, nära vän eller arbetskamrat. Någon har förlorat jobbet. En tredje tvingas sitta isolerad på ett äldreboende.
Precis som när det gäller allt annat i världen har olika människor tacklat pandemin på olika sätt.
Vi har både sett exempel på personer som tappat förståndet och hittat lugnet. Och för ungefär 97,3 procent av varenda kontorsarbetande karl har det lett till ett nytt padelintresse.
Jag själv har använt det rådande världsläget för att komma tillfreds med något som jag brottats med sedan det fanns biltelefoner.
Det är min största styrka och svaghet. Min akilleshäl och min spetskompetens.
Man skulle kunna kalla det för lathet. Och det är precis vad jag gör – eller gjorde, rättare sagt.
Den blir mer och mer påtagligt för varje år. Barndomsvänner som bygger hus, renoverar och arrangerar friluftsaktiviteter för sina barn. Föräldrar som påtar i trädgårdar och lagar festmåltider.
De lever upp till omgivningens förväntningar. De gör exakt vad de ska och borde göra.
Själv sitter jag i soffan med ihåliga mjukisbyxor (som jag glömt att ge tillbaka till farsan) och spyr galla över någon stackars 16-årig Idol-deltagares tonartshöjning. Med ena handen på fjärrkontrollen – andra på folkölen.
En halv flaska bearnaisesås har letat sig in genom hålen i nätbrynjan som en gång i tiden var vit.
Visst! Den kanske borde rengöras eller åtminstone blötläggas. Det går att argumentera för det. Men tvättstugan ligger ju faktiskt hela vägen nere i källaren.
Äsch, vad fan. Jag täcker över det värsta med lite tandkräm. Ingen märker någonting.
Den öppnade pizzakartongen från i somras står slarvigt frisbeekastad på vardagsrumsbordet. Fettfläckarna från det halvt uppätna osttäcket har torkat in i både bordsskiva och kartong för längesen.
Jag intalar mig att det är ett kaosets stilleben som säger något om vår samtid, strategiskt utplacerat med kirurgisk precision, för att fly undan helvetesfärden det innebär att transportera den till soptunnan.
Kort sammanfattat: Jag gör INGENTING i dag som jag kan göra i morgon.
För ett år sedan hade jag troligen mått pissdåligt över det här. Tänkt att jag måste resa mig ur soffan, ta en dusch och skärpa till mig.
I dag vet jag bättre än så. Covid-19 har inte fått mig att motionera, spela gitarr eller virka – det har fått mig att omfamna min bekväma inställning till livet.
Arbetsskygg kanske du tycker. Avslappnad, säger jag.
Loj och försoffad? Snarare trygg och jordnära.
Jag har landat i känslan av att man som 30-åring FÅR spela tv-spel dagarna i ända, äta nudlar direkt ur kastrullen och diska en gång i kvartalet.
Och jag vill till och med uppmana alla soffliggare där ute att våga ligga kvar. Rör er inte en meter!
Coronapandemin är till 99,9 procent enbart elände. Men den där 0,1 procenten som resulterat i positiva saker som bättre sammanhållning inom familjer, en ny vår för videosamtal och pengaregn för byggbranschen ska inte förringas.
Tillhör mitt psykiska och fysiska förfall den 0,1 procenten? Nej.
Men finns det något positivt med att jag ligger i soffan och glor hela dagarna? Kanske att mina katter får sällskap.
Borde jag inte slänga den där pizzakartongen nu? Absolut. Men jag tar det efter helgen.