Vladimir Putin fick som han ville: Fokus på den europeiska säkerhetsordningen för att kunna motivera invasionen av Ukraina. I ett slag övergick konflikten i regelrätt krig. Ska ukrainarna nu tvingas uppleva samma tragik som tjeckerna 1968?
Från början tycktes Putins vapenskrammel vara en del i den ryska diplomatiska verktygslådan för att sätta press på grannlandet. Nu vet vi att den ryska diplomatin bara varit skuggteater. Putin har ständigt återkommit till vanföreställningen att ”västländerna och Nato omringar Ryssland”. Alltså samma fobi som ledde till det blodiga kriget i Georgien. Därtill anser Putin att även Ukraina är en del av Ryssland och ska därför inlemmas i den ryska intressesfären, inte i EU eller Nato.
Osökt leder den ryska retoriken tankarna till Sovjetunionen. Putins paranoida syn på omvärlden bär en unken doft från Chrusjtjovs och Brezjnevs dagar. Kreml betraktade väst som paria och såg den lede fi i varenda buske, regimkritiker stämplades som västagenter och fängslades, ryska medier babblade som Kremls sannskyldiga megafoner, yttrandefrihet tillkom endast ja-sägare. När kommunismen sedermera föll pladask, följde ett inrikespolitiskt Jeltsinkaos. Bästa tänkbara estrad för en medelmåttig KGB-agent som vill framstå som järnhård och kraftfull.
I vårt nyhetsflöde förmedlas ofta bilden av Putin som oberäknelig och illa omtyckt. Men hos ryska folket är han rätt poppis. Har varit i alla fall. Inte minst eftersom han lyckades få bukt med den ryska oredan och – med stigande oljepriser – bättre fart på ekonomin. Rysslandskännaren Kalle Kniivilä skriver i boken ”Putins folk” att Putin vänt de elitistiska storstadsborna ryggen och i stället sett till att ryssarna ute i landet fått det bättre ställt. En viktig förklaring till varför 50 procent av ryska folket sägs lita på Putin och lägger skulden för krisen i Ukraina på oss i väst.
Dagens Ryssland är ett helt annat land än Sovjetunionen, konstaterar Kniivilä. Men många ryssar känner djup nostalgi för Sovjettiden och dess fyrkantiga ordning och reda. Just det som Putin utnyttjat för att bygga sin maktposition.
Dessutom har han vässat propagandaapparaten. Genom att förstatliga en rad mediebolag har han tystat den mesta kritiken mot landets ledning. Så gott som dagligen pumpas klichéer ut att ryska oppositionella är utländska spioner och att Europa håller på att gå under av bögar och muslimer. Samma gamla sovjetiska nationalsång fast med några nya ord.
Alla ryssar gillar förvisso inte Putin. Och i Kremls innersta rum kan han kanske bli ifrågasatt på marginalen. Men när det kommer till kritan gör maktens marionetter som han bestämt. Därför måste Putin hållas personligt ansvarig för våldtäkten på Ukraina.
När de ocensurerade krigsrapporterna når de ryska hemmen och unga pojkar återvänder i liksäckar, kommer Putin att mötas av misstro och förakt från sitt eget folk. Men ingenting lär rubba den självupptagne Putin. Kverulanter behandlas med samma hårdhandskar som på Sovjettiden.
Historien visar att när maktens män målar in sig i ett hörn finns ingen återvändo. Putin har dessutom visat att han menar allvar med strategin att med vapenmakt säkra ”Rysslands intressen” och hota omvärlden till eftergifter.
Ukraina är bara första offret i Putins stormaktsdröm. Vem härnäst står på tur för en sovjetisk käftsmäll?