Ätstörd historia skrevs förra veckan på festivalen South by Southwest i Austin, Texas.
Lady Gaga lät den brittiska performancekonstnären Millie Brown kräkas över henne under låten ”Swine”. Hela eventet inklusive de två spyorna, varav en samtidigt som Gaga och Brown rider på en mekanisk tjur sponsrades av ett chipsmärke. Bortsett från en bilolycka där en galning körde rätt in i en folkmassa och dödade två var Gagas event festivalens sorgligaste.
Även om Gaga fick kritik för att romantisera bulimi kändes det desperata försöket att skapa kontrovers omodernt. Om hon verkligen ville göra någonting som känns ”2014” hade Gaga bjudit upp en personlig tränare som tvingade henne att göra squats (träningsspråk för benböj) tills hon kräktes på scenen. Det hade sedan kunnat tolkas som någon typ av statement om ”samtiden”.
För som vi alla vet är ”strong the new skinny”, alltså träningsnarkomani det nya ätstörda.
I TV3:s nya satsning ”Kickstart” ska fyra modebloggande storstadstjejer ”komma i form”. Konceptet är ungefär som ett ”Tjockholmen” fast med casten från Eric Prydz ”Call on me”-video.
Det är en logisk utveckling efter alla svettiga instagram-selfies i gymspeglar, som blivit lika obligatoriska som veckotraditionen med att ladda upp gulliga barndomsbilder av sig själv på ”throwback thursday”.
De flesta mode och livsstilsbloggare varvar numera sina shoppingtips med att bildblogga träningsdagbok med syftet att få plattare mage och snyggare röv.
Medan återhållsamhet och bantning varit det mer traditionellt ”kvinnliga” sättet att tukta kroppen har träning varit den manliga versionen. Men idag verkar kroppsbyggandet ha tagit över hos båda könen. Serietecknaren Henrik Bromanders roman ”Riv alla tempel” som släpps nu i dagarna utspelar sig i den grabbiga bodybuildervärlden, en kultur med flest utövare i arbetarklassen. I dag känner de sig föraktade av den träningsvurm de varit med och byggt upp.
”Som en blandning mellan hundutställning och konståkning”, beskrev Bromander Bodybuilding i en intervju i ETC, och sammanfattade koncist den tomma känslan av förberedelse-för-ingenting som kommer av att besöka ett gym regelbundet. Även om man inte tar steroider.
”Vi kommer i form för att kunna komma i form”, för att citera Seinfeld.
Men egentligen: känns det inte som att folk snackar och instagrammar mer om träning än de faktiskt plockar upp en hantel?
Om du googlat fram kettlebells-tekniker på internet och kört dem i din ensamhet, utan att berätta om det i sociala medier – har du verkligen tränat? Om ett träd faller i skogen men ingen hör det, gör det då något ljud?
Kanske var det därför Expressens Jens Liljestrand kände sig tvungen att skriva en lång bikt om alla dieter och träningsmetoder han provat för att se snygg ut naken. Allt från ”en kvart om dagen med Paolo Roberto” till måltidsersättningar för 20 kronor istället för lunch ”om man bortser från en lätt huvudvärk den sista jobbtimmen, men det går ju att leva med”.
Själv är jag inte lika upprörd över den nya kroppsnarcissismen som jag blir trött på att läsa dylika självspäkningstexter om ”samtidens manliga kroppsideal” eller hyllningar över hur ”träningen gett dig nytt liv”.
Ingen bryr sig ändå om hur ni ser ut eller mår.