Ett fint gammalt ord, täckelse, men vi kan också säga tält, och i det tältet bevaras vi. En slags evighet infinner sig, sociala medier existerar inte, samtiden tar paus och ingen har hört talas om Donald Trump eller kan föreställa sig en varelse som Sara Skyttedal. Vi får äntligen den där ron med oss själva som vi hört talas om, men sällan upplevt. Rumtidens skynke av beständighet.
Länge, länge fanns den där friden i gamla gården i gamla byn där allting hade sin början. DN spelade ingen roll när jag gick in i bagarstugan och lät mig genomströmmas av ljus från norr, söder och väster. Och den vitkalkade bakugnen med sitt svarta gap där vi gräddade tunnbröd tycktes formulera sanningar om livet och varat som var evigt allmängiltiga, men inte alls kunde koppas till franska filosofer eller ens tyska idealister. På den övergivna soffan från ett annat århundrade kunde man vila och då har ingen kultursida i världen någon betydelse, och det var dessutom långt innan infernot av sociala medier.
Jag kunde kalla det hemma men så är det inte längre, det är bara en bild som måste återkallas innan den bleknar bort lika säkert som ett Instamatic-foto från sextiotalet. Men att ha upplevt tidens åsidosättande är en stor sak, vi borde troligtvis söka efter lokalerna där det sker oavsett vad vilken plats vi kallar hemby.
Tiden är ond, utan tvivel ond, hemska slagord flyger som dödsryttare genom debatterna och självklart ska vi formulera motstånd, men vad mer har vi att säga, förutom förnekandet av de svartas företräde? De stora utopierna är avdöda, den mest livskraftiga - liberalismen - har inte minsta vink om framtiden. Frihetsbegreppet rymmer inte ett enda svar på klimatets domedagsfrågor. Kanske för att det en gång formulerades som en negation till enväldet, det världsligt mäktiga och det kyrkligt korkade.
Frihet är knappast den insedda nödvändigheten idag, men bara avgrundsbelätena vill avskaffa den.
Så vad gör den upplysta delen av mänskligheten? Besöker sin bagarstuga kanske, låter sig genomlysas och drar efter andan. Eller träder in under kyrkovalven och hejdar de irreversibla förloppen, nonchalerar gudarnas pladder och börjar om igen. Himlen skrattar och jorden jublar säger Bach i sin trettioförsta kantat, men inte många skrattar med himlen idag.
Skulle framtiden på nytt bli en möjlighet om vi tog oss in i det skrattet och med det modet att äntligen ställa sig över tiden?