Det är första gången min högstadieskola har brunnit. Eller ja, både mammas och min högstadieskola – och sedan en förskola. Och det känns löjligt att erkänna, men det är något i mig som punkteras.
Jag har ägnat rätt många år åt att längta bort från både Luleå och Björkskatan, men så här i någorlunda nykter efterhand kan jag se att jag växte upp i något av en ensamlekande unges förlovade land.
Björkskatan för mig är träning i centrum tre gånger i veckan, sedan hemvägen där jag och min barndomsbästis fastnade i timmar med Gladanbagen över axeln – pratade och fnissade och vägrade skiljas åt fastän klockan var sent. Det är åkerbärsplock på hemliga stället, madrassåkning bakom dagis och planlösa nattliga cykelturer i ljusa sommaren. Det är en-gång-i-väggen mot garaget och kvarterets brännbollsmatch vid kullarna innan kräftskivan. Det är mardrömsintervallerna uppför Ormbergsbacken på basketlagets sommarträningar och kojan i dungen invid Boskataskolans fotbollsplan som vandaliserades en ödesdiger lunchrast. Jag och min kojkompanjon startade genast en detektivbyrå och intervjuade vittnen tills vi hittat förövaren i en ångerfull tredjeklassare.
Mer än något annat är Björkskatan för mig en plats fylld av hemliga dungar och gläntor som kan förvandlas till vad som helst av en fantasifull unge som gillar att leka själv. En förutsättning för mina upptäcktsfärder har också varit att jag bott på en plats där jag aldrig varit rädd – och det gör mig otippat blödig att om jag födde en unge prick exakt nu skulle hen inte kunna upptäcka min barndoms hemliga platser lika fritt som jag gjorde. Det farligaste jag visste i min stadsdel var porrtidningarna i den förfallna kojan nere vid fjärden och mörkret under de två trasiga lyktstolparna på min hemväg från skolan.
Jag inser att det här låter som en dödsruna, och det är inte min avsikt. Björkskatan var ett helt vanligt medelklassområde med gott om baksidor, och är väl fortfarande till stor del just det. Samtidigt är det omöjligt att inte se en brinnande högstadieskola som en attack på elever, lärare och en hel stadsdel.
Jag har ingen aning om hur man kommer till rätta med den här sortens bus; jag hade fyllt 25 när jag lärde mig använda en tändare, så eld är inte mitt främsta kompetensområde. Därtill begriper jag att det som händer på Björkskatan och tvärsöver fjärden på Porsön glidit bortom det som kan åtgärdas med, säg, lite stadsdelsmässig gemenskap och vuxna på stan. Jag skulle gärna starta upp Boskataskolans kojrivardetektiver igen, men gissar att det skulle vara till begränsad hjälp.
Samtidigt känns det hopplöst att helt lägga stadsdelens öde i händerna på polisen. Jag kan inte låta bli att tänka på Hertsön – som fortfarande hade oförskämt dåligt rykte när jag gick i högstadiet – och på sammanhållningen jag upplevt varje gång jag åkt dit i vuxen ålder. På Hertsödagen och Hertsö IF och de massiva protesterna när kommunen föreslog att flytta högstadiet häromåret.
Rimligtvis bor det många tusen på Björkskatan och Porsön som inte tänder eld på varken skolor eller bilar eller bagarstugor. Det vore så fint om vi allihop kunde komma överens om att det är nog nu. Nu slutar vi elda grejer, framför allt sådant som kostar skattepengar, och tar hand om vår plats. Går ut och bygger kojor och hänger i centrum och rustar upp. Om vi gör det kan jag till och med tänka mig att avslöja var åkerbären finns.