Frågan verkar nämligen tas på fullt allvar. Jag har sett människor insistera att det är realistiskt att välja björnen. Feminister, som i vanliga fall lutar sig mot siffror och får antas begripa hur statistik fungerar, påstår nu att det på riktigt är farligare att möta en man, eftersom björnar dödar färre kvinnor varje år än vad män gör. Enligt den logiken så är det i svenska skogar farligare att möta en hund än ett lejon, eftersom hundar ligger bakom fler attacker än vad lejon gör.
Jag förstår såklart den tänkta poängen. Kvinnor är befogat rädda för män, och i vår vardag är det betydligt mer troligt att utsättas för våld av en man än av en björn. Det är det såklart även i mäns vardag. Vi vet att män står för en överväldigande majoritet av alla våldsbrott; vi vet att kvinnor varje år dödas av en man de har, eller har haft, en relation med. Att kvinnors vardag begränsas av rädsla för män är något vi räknar med. Rädslan är så pass normaliserad att vi skammar kvinnor som råkat ut för våld när de inte låtit sig begränsas. En kvinna som blivit överfallen när hon joggat för sent på kvällen, eller följt med en främling hem är inte helt skuldfri. Hon borde förstått bättre än att bara leva på som om män inte var en potentiell fara.
Samtidigt får vi inte prata om att vi är rädda, för då blir män arga och kränkta. Vi ska agera som om män är ett hot, vi ska begränsa oss och akta oss, men vi ska göra det i tystnad utan att påtala att det är ett problem. Vi ska bete oss som om alla män är ett hot samtidigt som vi förstår att endast en minoritet av män verkligen är det. Klart vi blir benägna att välja björnen bara för att göra en poäng. Men jämförelsen är så värdelös att poängen riskerar bli att kvinnor är irrationella och inte förstår sig på matte. Vilket ju alla redan vet, så det är en onödig poäng att göra.
Att felaktigt påstå att det är statistiskt farligare att stöta på en man än en björn hjälper inte kvinnor. Istället för en konstruktiv debatt om kvinnors välgrundade rädsla för mäns våld så strandar diskussionen när män helt befogat känner sig orättvist jämförda med rovdjur.
Jag tror inte heller att så många kvinnor i Norrbotten skulle välja björnen. Vi är vana att vistas i terräng där vi riskerar att stöta på både björnar och bärplockare. Vi vet att björnattacker är ovanliga, men vi förstår också att det är viktigt att inte få en björn att känna sig trängd. Om björnar levde i stadsmiljö mitt bland oss, i samma antal som män, så förstår vi att det skulle bli svårt att gå och handla eller hämta barn från förskolan.
Mer hållbar är den gamla hederliga ormjämförelsen. Alla ormar är inte giftiga, men eftersom du inte vet vilka så gör du bäst i att vara vaksam. Tyvärr haltar även den liknelsen då giftormar oftast varnar dig genom att skallra, eller genom att vara extra färggranna. De berättar att de är farliga för att få dig att undvika dem. Män gör precis tvärtom.
En trovärdig feministisk debatt behöver inte absurda och oärliga jämförelser. Det som behövs är ett öppet och konstruktivt samtal om hur oacceptabelt det är att mäns våld begränsar kvinnors liv.