Det finns ett före och ett efter. Vi är många som alltid kommer att minnas exakt vad vi gjorde och var vi befann oss när nyheten kom – 7 april skrivs nu in i vårt medvetande som dagen då Sverige blev en del av världen i ordets svartaste bemärkelse.
Jag borde ha lätt för ord efter 32 år på en redaktion, men de två senaste dygnen har jag haft svårt att finna dem. Journalistik är att rapportera, ofta direkt, för att skildra och i bästa fall göra en komplicerad verklighet begriplig. Hemma hos oss, som i de flesta svenska hem, har tv:n stått på under den gångna helgen. En vägg av blommor, en kronprinsessa i tårar; knappt att ens den mest obotligt hårdhjärtade kunnat stå emot och bara reagera med intellektet. Själv har jag egentligen aldrig ställt upp på det underförstådda motsatsparet känsla eller förnuft, tvärtom förutsätter all klokskap värd namnet att vi låter hjärtat vara med och visa vägen.
Men nu är det vardag och vardag är vad som räknas, även när det värsta har hänt.
Vaknar vi nu upp till ett annat Sverige? Jag skulle nog svara både ja och nej. Ja, vi blev en del av världen och den verklighet länder runt om oss redan lidit sig igenom, blev också vår. Men samtidigt vill jag också svara nej, och det är det som värmer mitt hjärta; vi kommer inte att låta oss skrämmas till tystnad och krympande livsrum.
Vårt motbud blev kärlek, öppenhet och en vilja att hjälpa. Har slukat alla berättelser om människor som öppnade sina hem eller satte sin egen bekvämlighet i andra hand när Stockholm under fredagskvällen var en belägrad stad. Att i praktiken få bevittna att talesättet ”i nöden prövas vännen” är mer än en sliten klyscha, väcker hopp i allt det svarta och skapar en tro på att vi klarar det här – också.
Du har säkert när du följt nyhetsrapporteringen under helgen och slagits av samma sak som jag. En akt av hat, en terror vars affärsidé är skräck, resulterade i det diametralt motsatta.
Ord tar tid, låt oss ge varandra den. Tids nog ska vi tala - om kärlek, solidaritet, allas lika värde och om ett land som inte låter sig varken kuvas eller skrämmas till slutenhet och tystnad. De krafter för vilka skräcken är en affärsidé, oavsett ideologisk grund, kommer att möta motstånd. Ett motstånd vars varma hjärta manifesterats i Stockholm de senaste dygnen.
Fotnot: I dag kommer det att hållas förbön och en tyst minut med möjlighet att tänka ett ljus för attackens offer i domkyrkan klockan 12.00.