Svenskar torde vara världens modigaste nåldynemartyrer. Möjligen med undantag från någon välgaddad ursprungsbefolkning djupt in i den sista regnskogen. 1,5 miljon svenskar går omkring med kinesiska drakar på ryggen, eldflammor på halsen och tigertassar på armarna. Många är som fulländade vandrande konstverk, men långt ifrån alla.
Kläderna gör mannen, hette det förr. I dag duger det inte ens att framhäva sin identitet med en lyxklocka runt handleden. Men lägger man sig under nålen och graverar in en Rolex i skinnet – då blir man en utstickande personlighet.
Numera höjer jag inte längre på ögonbrynen. Att möta ett tattoo är lika självklart som att möta en reklamtavla. I min ungdom var det tvärtom, en skräll. Man förstod direkt vilka de var – vindpinade sjömän som seglat på de sju haven och kåkfarare med gedigna CV:n från att slå in bankvalv och folk på käften.
Skulle gårdagens råskinn mött dagens bläckinjicerade fotbollsspelare, hade de antagligen bett på sina bara knän att få sitta kvar bakom lås och bom; När Zlatan Ibrahimovic drar av sig tröjan stelnar blicken vid något som liknar ett blädderblock där cold-case-poliser skrivit namn på misstänkta seriemördare. Och John Guidetti är så infernaliskt teatertattooad att han skulle kunna få huvudrollen i Ray Bradburys ”Den illustrerade mannen”.
Tattoo har gått från klassmarkör till identitetsmarkör. Men identiteter förändras över tid. Fråga Lund-läkaren Henrik Widegren funderar i Dagens Medicin om det inte blir lite fel att ha ”Camilla” tatuerat på axeln när man fem år senare gifter sig med Lennart. Kroppskonsten sitter där den sitter. För evigt. Hur känns det då att stoltsera med Liberalernas falloslogga på bröstet om man en dag hellre vill skylta med en röd ros?
Att tatueringar är beständiga över tid är obestridligt. Ismannen Ötzi levde för 5 000 år sedan. När man fann honom i alpglaciären, fann man också en myriad med tatueringar på den ålderstigna kroppen. Men herr Ötzi får ursäkta – Guinness rekordbok har utnämnt en kvinna från vår tid till världens mest tatuerade; 95 procent av huden är täckt med ansikten, djungelmotiv och andra symboler.
Tatueringarnas enorma genomslag har gjort forskarna frågande. Sociologer, etnologer och psykologer grottar ner sig i tattooteorier om social vilsenhet, behovstillfredsställelse och självförverkligande. Gamla normer och vanor har förlorat sin betydelse. Nutidsmänniskan beskrivs som utelämnad i ett otryggt konsumtionssamhälle där inget består för evigt. Tatueringen blir en tidlös permanentning som bekräftar jaget och skänker inre harmoni i en kaotisk värld. Många tatuerade vittnar om en magisk förtrollning; De avgudar inte bara sina tatueringar, de älskar att bilderna för alltid införlivats med både kroppen och identiteten.
Tatueringshypen påminner oss om att olika generationer tar olika vägar ut i livet. Förr blev man vuxen när man konfirmerade sig och tog körkort. Nu kan inträdet i vuxenvärlden lika gärna manifesteras på skinkan med en Mercedesstjärna eller en ask messmör.
Tatueringar är alltså ingen bläck om foten. Kanske är det hög tid att även vi bleksiktiga pantrar tar en permanent nålmakeup för att få uppmärksamhet och våra identiteter bekräftade.
För min del blir det i så fall ett motiv som berättar om en längtan efter nåt helt annat i det bläckfyllda vintermörkret.