Anna Stenberg: "Tänk som en man – förändra ditt liv"

Anders Hansen, överläkare i psykiatri, predikar att pulshöjande träning, några gånger i veckan, är rena mirakelkuren för vårt psykiska mående. Det hjälper mot depression och ångest, minskar demensrisken, sänker blodtrycket, vässar koncentrationsförmågan, gör oss smartare och rustar mot stress.

Tidsbrist är en jävel på att fälla krokben för minsta ambition att komma igång med träning. I sin bok ”Han är så bra på att ta egentid”, refererar psykologen och psykoterapeuten Maria Farm till det faktum att kvinnor i mycket högre grad än män är sjukskrivna på grund av stressrelaterade diagnoser och att frånvaron av egentid, alltså tid då vi inte ansvarar för någon annan, är en bidragande orsak.

Medelålders män går inte sällan in för stenhårda träningssatsningar för att kunna åka Vasaloppet, ställa upp i maraton eller klara av Ironman. Vägen fram till de målen kräver massor av tid. Det är ett slugt sätt att roffa åt sig utrymme.

En bekant föreslog att jag skulle haka på en löparkurs hon anmält sig till. Så blev det. Vid första tillfället hånflinade jag åt lycrajeppar i kalasbyxor som avslöjar pungkulors konturer. Sprättar i snabba brillor och ryggsäckar med vätskeslangar. Jag lommade dit i mjukisbrallor och snedtrampade gympadojor. Snusdosan i fickan. Tyckte de var rikstöntar hela bunten. Vi delades in – de som springer milen under timmen för sig. Vi som inte springer milen ens under pistolhot bildade egen grupp. Nu har nio veckor gått och inte ens krigsutbrott skulle få mig att missa springskolan. De kvällarna, oavsett väder och dagsform, har blivit heliga.

Senaste årens träningstrender har kretsat kring military training och crossfit. Högintensiva pass med instruktörer som pekar med hela machoarmen och hetsar en att ta i hårdare. Vikter som vräks ner i golv och aggressiv techno i 140 bpm. I springskolan lyssnar jag till fötters taktfasta tramp. Tysta joggar vi i becksvarta skogar. Kutar intervaller genom en allé av bastanta ekar. I gruppen är vi elva kvinnor. Slitna morsor, stressade karriärister och Marja-Leena från Rovaniemi. Snart 70 och seg som en fjällbjörk. Gemensamt är att vi åsidosatt behov av fysisk aktivitet och egentid.

Ledarna är lågmälda snällisar som ideligen berömmer löpsteg och teknik. De säger att de är stolta över oss och verkar mena det. En springfröken vägde 100 kilo när hon började kuta. Nu är hon ultralöpare. En annan nyckel till springskolans succéartade upplägg tycks vara att inte ta i tills orken är tvärslut. När passen är över mjölksyrekräks ingen i snåren. Rakryggade och endorfinhöga knallar vi hem som vinnare. På nio veckor har jag blivit starkare, snabbare, gladare och piggare.

Hela livet har jag ägnat åt träning i olika former. Lagsport och individuellt nötande. Inte förrän nu har jag upplevt så starkt att kropp och psyke jobbar som en enhet. Vi vill det här tillsammans och gör det av lust. Nu lusläser jag pannlamprecensioner och löparskotester. Har blivit en sån som springer och älskar det.

Det är provocerande och utmattande med nyfrälsta. Jag vet det. Padelmasspsykosen som sköljt över riket är häpnadsväckande. En kollega mässar maniskt om simning.

Om yoga, kickboxning eller skönlitteratur blir din religion vet bara du, men ta den tiden! Tänk som en man! Kräv det utrymme du behöver. Stunder som är dina. De kan komma att bli direkt livsomvälvande