Jag tycker om att berätta, jag gillar att veta att några av er alla där ute läser, kanske ler en smula, kanske svär till eller kanske nickar till lite grann. Eller bara nickar från. Oavsett.
Det är fint att ha förmånen att få berätta. En ynnest. Att få ge tankarna ord är närmast ett gift som ger en berusande känsla emellanåt även om det finns en hel del självplågeri inblandat. Det enda som slår den känslan är när någon väljer att ge mig förtroende – sin berättelse, sin historia. Som vill dela sina känslor, sina tankar, sina upplevelser – med mig. Tilliten, respekten. Det är det allra finaste.
Jag började hacka texter i mitten av 70-talet. På en bärbar liten mekanisk skrivmaskin. Då var kommunikationen en helt annan. Jag vill ärligt påstå att innehållet i många stycken höll högre klass än i dag. Det genades mindre i kurvorna, fördjupning och rejäl research var helt nödvändig. Då, före Google och Wikipedia. Men missförstå mig rätt nu – det var inte bättre förr. Bara annorlunda. Men närmare. Jo, absolut närmare. Det tittades mer djupt in i ögon när det kommunicerades, resonerades, samtalades. Före internet och e-post. Det var en annan tid.
I min förra krönika skrev jag om mina rötter. Från hjärtat. Ett par veckor senare kom det ett brev i brevlådan. Ett frankerat kuvert, utan fönster, alltså inte en räkning. Istället med mitt namn elegant skrivstilat på framsidan och med avsändaren lika prydligt dokumenterad på baksidan. Som det ska vara. På riktigt. Ett brev. Jag kom på mig själv med att stå där och vrida och vända, liksom undersöka. Det var som att träffa en gammal vän efter en lång, lång tid.
Innehållet grep också tag. Först ett tack för ”din fina text om rötter” och sedan en beskrivande liten historia om ett lite gulnat färgkort som skickats med. ”Din pappa gör upp eld åt oss vid Lulleketjeforsen utanför Jokkmokk 1968. Det var en fin kväll, vi fick bra med fisk”. Det är en sammanfattning av det Tore Sawander från Gammelstad skrivit ner. För er som kan Luleås baskethistoria är Tore välbekant som mångårig ordförande i dåvarande Plannja Basket. En hängiven naturmänniska och fiskare, dessutom, när tillfälle ges.
På bilden tittar min far rakt in i kameran, som sig bör, fotograf som han var, samtidigt som han står böjd över eldstaden vid forsen. Fiskekläderna på, storstövlarna, tidstypisk reklamkeps med genomskinlig plastskärm. Det är en levande bild trots att pappa gick bort alldeles för tidigt. Ett varmt fotografi, med en lika varm historia. Tårarna trillade. För min älskade far men även för att Tore tagit min historia till sig och berörts så att han uppenbart ville berätta en av sina egna historier för mig.
Mer betydelsefull och hjärtlig content fanns inte just i detta då, som blev ett så tydligt nu. För mig. I min bok. Mitt i dagens multikommunikativa samhälle där det mesta ska berättas så snabbt, så snabbt. I nuet, kanske helst innan det faktiskt har hänt. Alla ständigt uppkopplade, påkopplade, hela tiden med i alla matcher var de än spelas, påslagna, påpassade, påstådda. Vi är alla där och verkligheten rusar på där ute, och här inne. Ibland har hjärtat svårt att hänga med och själen vill ha lite ro. Kraftsamla. Hoppa av för en stund. Det är mänskligt.
I samma sekund som jag öppnade och läste Tores brev slog det mig hur lycklig jag plötsligt blev. Bara så. Över det där vanliga enkla brevet. Jag har funderat på varför och svaret var, till sist, egentligen ganska enkelt att finna. Där hos mig själv.
Upprepning. Nej. Upplevelse. Ja. Känslan av beständighet. Något som inte bara flimrar förbi så där i myllret av påtvingat. Något att hålla i, tumma på och gråta en skvätt tillsammans med. Hand-verket.
Nära kommunikation är extra fint – för det är alltid innehållet som räknas.