Jag gnäller inte. Nej, nej, det gör jag inte, men nog ser det onekligen ut som om Luleå kommun har haft lite (ähum) uppförsbacke i sin vintercyklingsutmaning sedan den startade 1 december. Jag tror att det var någon som missade att få med sig vädergudarna i kampanjen, och att sedan städa upp efter ett sånt värstinggäng när de har haft ett par rejäla storm- och snöpartaj kan ju inte vara det enklaste.
Jag är inte med i någon kampanj, men jag cyklar ändå. Året runt till och från jobbet och faktiskt lite varstans övrig tid också. Jag har under årens lopp blivit kallad alltifrån hjälte till galning. Vilket epitet som stämmer bäst in på en hängiven vardagscyklist lämnar jag till andra att bedöma. Jag skulle väl själv ibland kunna kalla mig envis – kanske tjurskallig, i vissa väglag på gränsen till korkad. Somliga tror att jag cyklar för att jag inte har körkort eller bil, vilket jag har. Andra tror att jag är en manisk hurtbulle eller i alla fall låtsas vara en. Sanningen är helt enkelt att jag är lat. Nu tycker säkert en och annan därute att det kan vara lite provocerande att kalla sig lat när man väljer att cykla till jobbet i ur och skur vareviga dag, året runt. Detta bottnar naturligtvis i att olika människor skyr och gruvar sig för helt olika saker i livet.
Jag tycker till exempel att det är betydligt jobbigare att skrapa sig in i en isig bil än att sätta ett rumpskydd på cykelsadeln. Jag tycker dessutom att det är nästintill olidligt jobbigt att snurra runt i centrum på jakt efter en ledig parkeringsficka. Om jag då dessutom vill göra ett par snabba ärenden direkt efter jobbet är det betydligt smidigare att stanna till med cykeln på gågatan än att först sitta en stund i ett par bilköer och sedan knöa in sig i ett parkeringshus. Med cykel behöver jag inte heller snigla mig fram och få mjölksyra i kopplingsfoten på Bergnäsbron i morgonrusningen - jag kan susa förbi på min hoj istället.
De som nu inte ser dessa eller några andra argument som en anledning att börja cykla ska för all del inte åbäka sig och göra det heller. Det finns säkert jättemånga fler argument för att låta bli om man så vill. Det kan vara för långt och alla har ju faktiskt inte möjlighet att cykla. Jag skriver inte om detta för att starta ytterligare en kampanj för att vintercykla, snarare ser jag det som ett tillfälle att faktiskt få framhäva det där andra som jag upplever på vägen till och från jobbet varje dag. Inte tidsvinsten (ja, det går faktiskt oftast fortare för mig till jobbet med cykel än med bil), inte heller miljövinsten eller hur mycket pengar man sparar. Det handlar faktiskt till syvende och sist om att jag på den lilla cykelstunden hinner både tänka, andas, se och uppleva omgivningen i alla väder året runt. Jag hinner stanna för att ta en bild – mitt på Bergnäsbron. De som känner mig vet att jag har många sådana och ingen är den andra lik.
Och javisst - ibland svär jag och frustar över sakernas tillstånd: Oplogat, obehagligt och fullkomligt omöjligt att ta sig fram med tvåhjulingen i cykelstaden Luleå. Bedövande kyla som klistrar ihop näsborrarna och gör cykeln trög och styv. Regn, storm, snöglopp och andra motgångar. Denna vinter har hittills varit en rejäl utmaning för vintercyklisten, vare sig man är med i någon kampanj eller inte. Jag vet inte hur det är med er andra kämpande året runt-cyklister men jag är tack och lov ovanligt lite långsint. Jag glömmer oförrätter onödigt snabbt, faktiskt. När jag bokstavligen spårade ur häromdagen på den isiga och oplogade redan nämnda Bergnäsbron svor jag och frustade där jag låg och sprattlade under cykeln, att detta skulle minsann bli omnämnt i denna krönika. Redan i morgongryningen dagen efter förbyttes denna frustration i fullkomlig euforisk cykellycka över en nyplogad autostrada som plötsligt låg framför mig på samma sträcka. Tack, kommunens snöröjning, allt blev plötsligt glömt och förlåtet. Bästa julklappen, liksom.
Andra julklappar jag önskar mig - men av tomten:
Fungerande de-icingsystem för glasögon
Trampdriven snöslunga till cykeln
God jul!