Guuud så mysigt, sa en tant på tunnelbanan. Leende såg hon på min två månader gamla son som låg hopkrupen som en liten fågelunge mot min axel.
– Det där är en efterhandskonstruktion, morrade jag och steg av på en ångeststation för att panikamma vid en nedkissad hiss i ett desperat försök att parera nästa skrikutbrott från fågelungen.
Han föddes på dagen 113 år efter min mormor. För andra gången fick jag uppleva ljuvliga BB-dygn. I mörkret låg jag och snusade på hans vitfjuniga hjässa, hög på känslor och hormoner. Det lyckoruset måste bräda alla droger som finns på planeten. Vi kom hem och berusningen bestod. Jag kände mig som en tigrinna. Ville stänga in mig med mitt nyfödda barn i en grotta. Djuriska beskyddarinstinkter präglade första smekmånaden.
Sen kom kraschlandningen. Fågelungen skrek. Och skrek. Och skrek. Jag fick feber, famlade i ett kaos av flyttkartonger, gick sönder av otillräcklighetskänslor inför min dotter som undrade varför mamma inte orkade leka kalas. Och så fågelungen, som skrek och skrek.
En försommardag för tre år sen satt jag på en balkong i Luleå och ville fly från ansvar som kändes tyngre än jag orkade bära. Jag var nybliven mamma till en liten sparv som skrek. I gryningen drog jag barnvagnen längs Storgatan. Sparven stirrade på mig med vidöppen blick. Jag hade levt i en ungkarlstillvaro där nödutgången stod på glänt och väskan aldrig packades upp innan jag åkte på nästa resa. Äventyren avlöste varandra och jag var den som lämnade festen sist. Nu skulle jag aldrig bli glad igen, trodde jag när jag gråtfärdig kämpade för att få sparven att somna.
Det sägs att man ska älska spädbarnstiden. Njut av bebisbubblan, hör jag överallt. Njut! Med utropstecken. Nyfödda äter bara och sover, ropar föräldramaffian och fyller flödet med filtrerade bilder på rosiga knyten som tydligen bara är bedårande. Jämt. Så värdelös jag känt mig när mina bebisar legat där i vagnen och stirrat. Eller skrikit. Och så många läkare jag velat nita när de låtit felsökningen stanna vid ”det går över”.
Så kom dagen då jag motvilligt lommade iväg till en BVC-träff för nyblivna morsor och farsor. Fördomsfullt tänkte jag elaka tankar om en flock kärringar som bergis skulle bre ut sig med skryt om sin avkomma och tomtebolyckan hemmavid. I stället kom berättelser om otaliga IVF-försök, traumatiska förlossningar, amning som skitit sig, pissiga äktenskap och helvetesnätter.
I bebisbubblan ryms inte bara gos, mjölkdoftande amorbågar och oxytocin. Där bor även maxpulsen, utmattningen, paniken och koliken. Där existerar desperation, mördande trötthet och kantstötta förhållanden.
Det är inte konstigt att småbarnsåren knäcker många relationer. Upphackade nätter och ständig vaktavlösning gör ingen till en härlig människa. I bittra stunder tänker jag att de som basunerar ut hur mysigt det är med bebisar är de som aldrig levt ett fritt och självständigt liv.
När jag drar vagnen över kullerstenarna och krafterna tryter händer det att jag packar min mentala resväska och sneglar mot nödutgången. Jag är min kropp tacksam för att den gett mig två friska barn som jag vilken dag som helst skulle ta en kula för. Men vi har haft tuffa starter, det ska gudarna veta. Till dig som också befinner dig mitt i stormens öga och försöker överleva fisventiler, skrikberedskap och hårda ord – kämpa! Det blir bra sen. Det har jag facit på. This too shall pass.