Vittnesmålen har i många fall varit rent smärtsamma att ta del av. Vad har vi gjort mot våra mammor, systrar, döttrar? Män, ofta medelålders precis som jag, ofta i chefsposition precis som jag, har trakasserat, våldtagit eller bara betett oss som svin i största allmänhet mot kvinnor. På krogen, på jobbet, i ridstallet och på firmafesten.
Vi har sett yrkesgrupp efter yrkesgrupp av kvinnor – journalister, lärare och skådespelare – ställa sig på barrikaderna och manifestera sin ilska över ett patriarkat som i århundraden tagit sig groteska friheter. Vi har sett den samlade kvinnokraftens styrka.
Alla vi män har de senaste veckorna tvingats att titta tillbaka och rannsaka oss. Kanske funderat över den där kommentaren vi fällt, det klumpiga närmandet eller skämten som varit under bältet. Varför sa vi inte till när kollegorna värderade de kvinnliga medarbetarna utifrån sina yttre företräden?
I 30 år har jag jobbat i mediabranschen – den största delen på sportredaktioner – den grabbigaste av alla grabbiga miljöer där "under-bälten-skämten" var lika givna som att randa ur sig ett hockeyreferat på en halvtimme. Ett sammanhang jag var med och delaktig i men egentligen aldrig reflekterade kring.
Jag hoppas att jargongen i dag inte är lika plump som när jag klev in på redaktionen för första gången i slutet på 80-talet. Men att det finns massor kvar att göra vittnar en rad kvinnliga sportjournalister om. Resan från medeltiden har inte gått med Usain Bolt-fart. Och det vet vi män också – om vi tänker efter och vågar känna stanken från de ingrodda strukturer som verkligen börjat ruttna nu.
Vi står mitt uppe i förändringens tid. Vi är alla en del av det som händer och media fyller en viktig funktion i historiebeskrivningen. När våra barnbarn läser i arkiven och historieböckerna om Metoorevolutionen kan de säga ”farmor och farfar var med när det hände.” Låt oss se till att de får säga det med stolthet. Låt de inte säga att min generation inte tog chansen när det fanns – mitt framför oss.
Revolutionen börjar hos var och en av oss och den är redan i full gång. Det finns ingen återvändo. Nu sätter vi ner foten.
Det är nog nu.