Eller kommer hon själv behöva jobba långt efter 65 om någon ska bli duschad alls? När jag läser vår serie om länets välfärdsutmaningar så slås jag av att krisen inte kommer – den är redan här. Så att spekulera i hur det blir när jag, född på 80-talet, blir gammal känns helt omöjligt. För inom tio år har pensionsavgångarna satt flera av Norrbottens kommuner i nästan olösliga situationer. 

Vår serie om utmaningen där färre i arbetsför ålder måste försörja fler har väckt många tankar. Hur ser äldrevården ut om fem, tio eller femtio år om befolkningsutvecklingen fortsätter i samma takt? När blir dagens akuta problem med för få händer i vården, skolan och omsorgen en total kris som engagerar alla? Våra reportrar har träffat kommunpolitiker och undersköterskor, beskrivit verkligheten och letat framtidens lösningar. Svaret om man frågar kommunerna? Kanske duschrobotar, men definitivt nya svenskar.

Fakta är att många av Norrbottens kommuner redan slår knut på sig själva för att hitta lösningar. I Pajala är var femte vikarie i äldreomsorgen pensionär. I Övertorneå är 42 procent av lärarna över 65 år. Befolkningen minskar och det är de invandrade Övertorneåborna som har löst situationen i omsorgen hittills. Men under 2019 har kommunen en tilldelning på en enda flykting. En eftertraktad en. Min son har under sitt åttaåriga liv haft både förskolepedagoger, lärare och fritidspersonal som redan tagit pension – men räddat verksamheten genom att knega på några år till. Hur skolan ser ut när hans barn ska lära sig multiplicera är svårt att föreställa sig - när många kommuner redan idag står med stora grupper obehöriga lärare. 

Vi lider i vår bransch av samma problem som många av kommunerna. Vi har i dag områden där vi snart inte har någon som vill och kan jobba som tidningsbud. Vi annonserar, lägger lappar i brevlådorna och söker med ljus och lykta, utan några större resultat. När lösningar med drönartransporter varit som en konstig dröm, känner jag nu att vi skulle ha börjat testa redan för många år sedan. Snart måste jag meddela ett gäng prenumeranter att vi inte får ut tidningen på morgonkvisten, inte för att vi vill – utan för att bristen på arbetskraft drabbat även oss.

Men det finns hopp. Många som flyttar, flyttar också tillbaka. Tillsammans med tekniken kanske även min plats på äldreboendet kommer att finnas och barnbarnen lära sig gångertabellen. Men att samhället kommer se annorlunda ut får vi nog räkna med.