Jag hörde honom prata om hederliga människor, såna som gör rätt för sig. Att prata på det sättet förutsätter att det finns ohederliga människor som inte gör rätt för sig. Det antyder att deras liv inte är lika mycket värda, och att det inte är lika allvarligt om de drabbas av våld. Om målet är att minska samhällsklyftorna är detta ett kontraproduktivt sätt att uttrycka sig på.
Men högerns mål är aldrig att minska samhällsklyftorna. Därför pratar de om gängproblematiken som om den berodde på invandring och inte på klass och kön. Man vill inte att klass och kön ska vara problem, för om man erkänner att de är det skulle man behöva presentera en lösning. Och lösningen är inte det hårda samhälle som Kristersson beskrev i sitt tal.
Samma röster som vill skylla allt på invandrarna vill även skära ner på kulturstöd. Och samma retorik används. Det finns bra kultur, sådan som gör rätt för sig, som står på egna ben utan att parasitera på samhället. Och så finns det kultur som är bidragsberoende. De som använder den här retoriken är samma människor som vill bekämpa våld med våld. Det är intressant och får mig att fundera över varför det är så. Kultur föder passion och engagemang. Kultur får oss att reflektera, att förstå oss själva och varandra. Den visar oss nya vägar och perspektiv och gör oss mer öppna och toleranta. Men också mer ifrågasättande. Kanske är det inte önskvärt att vi tänker kritiskt? Allt hänger ihop, och kanske vill de inte att vi förstår det.
Något jag typiskt nog inte hörde i statsministerns tal var hur vi kan arbeta förebyggande. När Kristersson lovade att sätta in de resurser som krävs menade han inte fler lärare eller specialpedagoger. Enligt fackförbundet Sveriges Lärares nya rapport ”Döden för svenska skolan” uppger nästan alla lärare, 94 procent, att de känner oro för vad nedskärningarna i skolor och förskolor kommer leda till. Detta struntade Kristersson helt i att adressera.
För politik bygger inte längre på idéer om varaktig förändring. Dagens politik bygger på mål som är mätbara på kort sikt. Populism istället för ideologi. I det samhället fyller inte kultur någon funktion. Om den inte bidrar till tillväxt förstås.
Jag tror inte jag är ensam om att längta efter att både kultur och människor ska få finnas för sin egen skull. Och jag tror inte jag är ensam om att längta efter en politik som drivs av vilja till förändring istället för av rädsla att förlora makten.