Hela min uppväxt och fram till alldeles nyligen har jag haft en komplex relation till ”vuxna människor”.
Under tonåren intalade jag mig alltid att jag var en snorunge som inte visste någonting. Jag rabblade det som ett mantra precis innan läggdags om kvällarna.
Jag himlade med ögonen när klasskamrater förlovade sig under högstadiet och skrockade i min ensamhet när någon försökte hävda att man visst var mogen och klok som 15-åring.
Det där har etsat sig fast hos mig – det är tydligt.
Jag har än i dag svårt att känna samhörighet med personer som jag anser vara vuxna. Jag inbillar mig att vi inte har något gemensamt och ett intensivt mindervärdeskomplex sköljer över mig i nästan alla myndiga sammanhang.
Ni vet precis vilka jag menar. Ansvarsfulla, planerande och beslutsamma människor som älskar att småprata om vårdagsjämningen, obskyra öar i Luleå skärgård och boräntor.
Jag har ofta undrat när jag ska bli som dem. När kommer den magiska vändpunkten?
När ska jag bli vuxen? Eller kanske rättare sagt: När kommer jag att bli gubbe?
Kommer jag att vakna en morgon med ett ohemult sug efter att dra på mig ett par fritidsbyxor och att fylla alla dess 300 fickor med skiftnycklar, trallspikar och mejslar till förbannelse? Eller är det något som sakta kommer krypande under flera decennier, i takt med ett påtagligt håravfall, utan att jag ens märker det?
Nu har jag fått svaret. Det kom som en roundhouse-spark i skrotum häromdagen.
Smack, så hade jag blivit gubbe.
Det inträffade exakt den 30 maj 2020 och jag kommer aldrig att glömma det. Faktiskt direkt efter att jag läst Alex Schulmans krönika om oviljan att svara i telefonen.
"Ibland ringer nära vänner till mig. Då blir jag ledsen och illa berörd. Det är så intimt, det de försöker med. Så på alla sätt opassande, så gränslöst, och jag svarar sällan, för jag kan inte tänka mig att något de ska säga kan göra mig något gott”, skriver han i Expressen.
Jag älskar i vanliga fall Alex Schulman. Men den här gången kunde han inte ha mer fel.
Det är min uppfattning att oviljan att svara och i förlängningen prata i telefon är något som främst kan tillskrivas den yngre generationen. Egentligen kanske jag tillhör densamma rent åldersmässigt.
Men jag har aldrig varit mer gubbgrinig än när jag ställer följande fråga: Vad är det för fel på ett gammalt hederligt telefonsamtal?
Nuförtiden tar kidsen omvägar för att slippa svara i mobilen. Det tutar upptaget, de har ställt in telefonen på ”stör ej”-läge och det skickas automatiska SMS som ber en att höra av sig senare.
Allra oftast så svaras det inte överhuvudtaget. Och det enda sättet att få kontakt med människan i fråga är att skicka någon form av textmeddelande.
Men gudarna ska veta att du med allra största sannolikhet inte heller då får respons. Trots att man VET att den jäveln har näsan fastklistrad i telefonskärmen 24 timmar om dygnet.
För mig är det obegripligt.
Visst fasen har SMS sina fördelar. Men när det gäller tydlig kommunikation, övertalning, snabba svar och att lämna livsavgörande besked har telefonsamtalet ännu inte mött sin överman.
Faktiskt inte heller när det gäller att tvinga sin nära vän till att äta lunchbuffé för tionde dagen i rad. Och det är oftast väldigt brådskande – jag är utsvulten för tusan.
Vanliga människor ger upp efter ett obesvarat samtal. Kanske två.
Men i just det här sammanhanget är jag långt ifrån vanlig. Jag är i det närmaste manisk, ringer som om jag vore besatt av en telefondemon och ger mig inte förrän du svarar alternativt mobilbatteriet tar slut.
Det är inte nödvändigtvis för att jag vill prata med dig till varje pris. Nej, det handlar om principen.
När det ringer så svarar man. Oavsett om det är ett känt eller okänt nummer.
Ska det vara så svårt?