Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) kräver att minst 90 procent av de akutpatienter som är i behov av inneliggande sjukvård ska skrivas in på en vårdavdelning inom fyra timmar. Det innebär att svårt sjuka människor, exempelvis cancersjuka, inte ska behöva spendera den sista tiden av sina liv på en akutmottagning i väntan på vård.
Det finns rutiner för detta. För patienter med en palliativ diagnos kan man i vissa fall få en så kallad trygghetspärm. Idén med det är att du som behöver vård ska få komma direkt till en avdelning med kompetens för att hantera din grundsjukdom, eller en avdelning med särskild kompetens för att hantera patienter som är i ett palliativt skede. Det är en fin och rimlig tanke att du, om du har en dödlig sjukdom, snabbt ska få komma till rätt vårdinstans och inte vänta på behandling på en akutmottagning. Tyvärr stannar det vid en tanke. När människor i min närhet som jobbar inom vården beskriver sin dagliga verklighet så är det tydligt att dessa rutiner inte fungerar.
Verkligheten de berättar om är en helt annan. Avdelningarna är underbemannade och tvingas vårda fler patienter än vad de egentligen har kapacitet till. Detta leder till en alltför tung arbetsbörda, vilket i sin tur får många att söka sig till andra arbetsplatser eller yrken. Färre blir kvar, men samma arbete ska göras. När sedan detta blir ohållbart kapas antalet vårdplatser. Finns inte vårdplatser blir patienter kvar på akutmottagningen, i vissa fall över ett dygn. Utan en riktig säng. Utan riktig mat. Utan möjligheter att få hjälp med sina mest basala behov. Personalen upplever en emotionell stress över att inte kunna ta hand om sina patienter på sättet de vill och har utbildats till. Vilket leder till att ännu fler slutar.
En lurig sak när man pratar om bristen på vårdplatser är att man lätt får uppfattningen att det råder brist på konkreta sängplatser på våra sjukhus. Det gör det inte, tvärtom. Sunderby sjukhus använder idag inte ens hälften av sina vårdplatser på grund av att det inte finns personal som kan ta hand om människorna som ligger i sängarna.
Vad beror denna personalpolitik på? En region som skryter med ett ”fantastiskt resultat, kanske bäst i Sverige per capita”(Kenneth Backgård) borde ju rimligtvis ha råd att anställa personal till en bra lön. Fixa fram fler kollegor så att arbetsbördan blir rimlig. Ge personalen den respekt och de förutsättningar de förtjänar för att kunna utföra sina jobb. Varför görs det inte? Det känns som att det alltid varit så här och det känns som att vi som samhälle vant oss. Vårdpersonal har dålig arbetsmiljö, så är det bara. Bryr vi oss egentligen? Eller är det lönlöst att bry sig, eftersom vi vet att de har svårt att påverka sin arbetssituation? Hur kommer det sig att SKR (Sveriges kommuner och regioner) hellre anstränger sig för att reglera och kontrollera bemanningsmarknaden än förbättrar villkoren för sina anställda? Att vägra regionen som arbetsgivare och istället gå över till att jobba för bemanningsföretag är nämligen ett av de få vapen vårdpersonalen har att ta till. De får inte strejka.
Vårdpersonal säger upp sig för att få sommarsemester. En överreaktion säger Kenneth Backgård. Enligt vårdförbundet funderar 5 av 10 medlemmar på att byta jobb på grund av stress. Så Kenneth, det kanske inte är personalen som överreagerar, det kanske är du som underreagerar.