Scenariot är: Fem kusiner spelar en-gång-i-väggen mot garageport i en Luleåförort. Jag har bakvänd keps och en Norrlands Guld-tröja. Mellansonen Ingo sitter på gräsklipparen inne i garaget och jag står på stegen utanför. Skrapar nocken på huset för att senare kunna måla densamma. Yngsta sonen sover inne, äldsta grabben skjuter så gott han kan mot väggen och man får en prick varje gång man missar väggen, fem prickar så är man ute och får skämmas inför kusinerna. Det är barnskratt och lite tjafs om i fall den nuddade väggen eller inte, men skratten överväger.
Detta är bara en scen och inte den idyll man kan luras att tro.
Skratten är nämligen oftast för att bollen träffar stegen jag står på, följden blir att jag nästan faller 3,50 meter ned. Dessutom är det svårt att skrapa gammal färg. Jag lyckas sällan och ifall jag lyckas blir jag yr av många år gammal färg i munnen.
Det är dessutom kallt.
Det har regnat natten innan, så det är också myggigt. Så långt upp i luften vill man inte vifta mygg för ivrigt. Plus att min snus är slut. I Ängesbyn är det långt till möjligheten att köpa ny. Hantverksarbete utan snus är som att skriva krönika utan snus. Eller värre.
Efter skrapandet ska det målas, men det är svårt att hålla burken däruppe. Vill inte att det ska sluta som för Emils pappa.
Dessutom är stegen vinglig.
Och jag är skitnödig.
Och min son förlorar i en-gång-i-väggen.
Och blir ledsen. Högt.
Sedan blir det allt tydligare att skrapan är slö och irritationen växer med tydligheten.
Sommarpratet i lurarna är inte bra och jag stör mig på Klüfts klyschor. Tycker först att det är skönt att det avbryts av att det ringer, men det visar sig vara min bankkontakt som säger att lånet inte beviljas.
Hammaren glider ur byxan och jag borde hämta den, men det är för långt ned.
Barnen vill att jag ska vara med i en-gång-i-väggen, det vill jag också, men måste göra klart nocken. Det ska ju bli nytt regn.
Jag måste hela tiden snegla på Ingo så han inte lyckas starta gräsklipparen han sitter på. Garaget hade fått lida för det och Ingo skulle snabbt inse att det han helst av allt önskar inte skulle vara så kul i verkligheten. Precis som somrar alltså.
Om någon stegade in på gården och såg inledande scenen skulle det framstå som en idyll. Men det skulle vara falskt – sommaren är ju det.
Sommaren är som fotbolls-EM. Högt ställda förväntningar och lågt presterande.
Hösten mer äkta. Så kom sidledsregn och kallare dagar. Jag välkomnar dig höst. Man får klä sig snyggare och det blir mer som utlovat. Förväntningarna är lägre och därför blir besvikelserna färre. Skönt att det redan är vecka 34. Jag vill ha det mörkt vid läggdags. Höst betyder att det snart är vinter och jag påminns om att vinter är en stor anledning att jag ville flytta till Norrbotten.
Ännu har jag inte sjunkit så lågt att jag skriver en krönika enbart om väder så detta handlar alltså inte om vädret, utan om allt. Om kräftskivorna, om båtturerna och bilsemestrarna, om vinet, om barnens aktiviteter och om… allt som låter så mycket bättre på förhand än vad det egentligen blir. Alla luftslott i maj. Slutet av augusti har få luftslott. ”Åh, vad det ska bli härligt att cykla till jobbet i november”. ”Kan det inte snart bli 25 oktober så att jag…” Nej.
Så jobbar vi inte. Nu borrar vi ned hövvet och kör bara. Och blir heller inte besvikna.
Välkommen hösten 2016.
Snart vinter.
Mörkt när man ska lägga sig.