Psykologens motsvarighet till karatens svarta bälte borde vara brun manchester-kavaj. Man måste inte ha den brunaste manchester-kavajen för att inse varför jag har så svårt att säga hejdå. Som skilsmässobarn, uppväxt med pappa i Göteborg och med mor, bror och syster i Stockholm blev det många hejdå per månad. För många. Att innan helgen vinka av farsan på Landvetter var trist. Att säga hejdå till resterande på söndagen var riktigt tråkigt.
”Lappen-på-magen” med personuppgifter för en liten ensamflygare innehöll ständigt saltvatten. Och då var det inte något jag fyllt den med på västkusten. Min hemmasnickrade tes är hur som helst att detta fått mig att än i dag ha så svårt att säga hejdå.
Min första pappaledighet tillbringades på Filippinerna och det kunde utspela sig märkliga scener när den då lilla familjen skulle lämna en mysig ö, för en annan skön ö.
När pappan stod med Lille Skutt-tårar och försökte försäkra den hälften så långa filippinen bör hon rimligtvis ha tänkt ”Vad händer här? Jag har bara serverat honom frukost i några veckor och lekt med hans son… Varför bölar han så?” och än märkligare blev det väl när vi lämnade ställen där tillbringad tid var enklare att räkna i timmar än i månader och liknande scener ändå ägde rum. De kan ha trott att det var något svenskt och att det är motsvarigheten till asiaternas bugningar?
Kanske tyckte Manuel som hade en vaktmästarroll på Boracay att det efter en så kort tid för oss där var löjligt och inte rimligt med ett stort, känslosamt farväl, men faktum kvarstår. Jag tycker det är väldigt jobbigt. Inte så illa att jag tar till tårar när en härlig parmiddag eller kul förfest ska avslutas. Men nästan. När Håkan Hellström kliver av Ullevi-scenen tycker jag att det är tråkigt att det är slut, men också att säga hejdå och vinka honom farväl, trots att 400 meter skiljer oss.
När jag nu sedan en tid tillbaka vetat om att Duo ska gå i graven har jag gruvat mig. ”Jag är krönikör. Jag borde skriva det där jobbiga. I min sista text. Men det kanske är enklare i skrift än fysiskt?” har jag resonerat med mig själv.
I samband med flytten till Luleå lovade jag mig själv att aldrig jobba inom skolvärlden igen. Avskedet från skolan i Stockholm var inget annat än hemskt. Många tankar om att barnen inte skulle känna igen en eller för den delen – att vi aldrig någonsin skulle ses igen. Skolavslutningar brukar vara ljusa och fina, eller ska åtminstone vara. Men att lämna killar och tjejer i åttonde klass, som var ettagluttare när jag började, det önskar jag inte min värsta fiende. Speciellt inte för en flytt på 100 mil. Junidagen på Södermalm var inte ljus och fin, utan mörk som ett Norén-drama. ”Den blomstertid nu kommer” uppfattades som dödsmetall.
Vad säger man då när man skiljs åt? ”Farväl!” känns som för stora ord när man kramas, det får det att verka som att man aldrig ska ses mer. ”Ajöken!” lite för mycket södergamäng och Kenta Gustafsson om nu någonting kan bli för mycket Kenta…? Morsning är i samma liga.
Men här kommer det. Jag gör det. Tar i och håller igen på samma gång.
Tack för den här tiden.
HEJ DÅ!