Nu när jag ett tag har närmat mig de fyrtio fyllda har den, utan undantag, vanligaste reaktionen varit: ”Ohh! Va! 40! Hur känns det? Har du kris? Oj,oj,oj!”
Mitt, rätt tråkiga, svar: ”Öh, va? Kris? Nej, inte alls. Och hur det känns? Som vanligt antar jag. Som att fylla trettiosju eller fyrtiotvå”.
Det är uppriktigt och allvarligt menat eftersom jag inte alls förstår kalabaliken. Det pratas om ångest, det har jag då inte alls och ser den inte heller komma bakom krönet.
Saker som jag har mer ångest för än att fylla fyrtio: Allt.
Inte för att jag har ångest för allt. Utan för att jag har noll för att fylla år.
Att garderoben ser ut som att någon har kört med en mycket stor elvisp därinne, att kliva upp på morgonen, att jag inte hinner läsa det jag vill och att nattduksbordets bok- och tidningshög därmed längdmässigt försöker ta upp kampen med valfri BC Luleåspelare.
Att det finns familjemedlemmar det var för länge sedan som jag ringde. Att jag inte har betalat Håkan Hellström-biljetterna och att skriva denna krönika. Vilken musik jag ska spela på festen? Exempel på småsaker som ändå ger mig långt större oro. Jag tycker att Zlatan närmar sig fyrtio är jobbigare än att jag gör det.
Jag tror att kriser beroende på ålder är ännu ett av våra I-landsproblem. Mår man dåligt enbart bundet till vad man ska svara på frågan om hur gammal man är i Nagorno-Karabakh, Syrien eller på Afrikas horn? Eller mår man sämre över att hembyn är sönderbombad, att släktingar är döda eller har flytt?
För detta är ju roligt. Att kunna kombinera någon slags ungdom med någon slags rutin och visdom, det måste väl vara någonting positivt. Få ha sjöslag till fest, träffa folk som annars inte träffas nog ofta, få tal till sig själv och att få resa med andra som fyller 40. Jag älskar det här.
Att vara tryggare är en annan positiv sak med att bli äldre. Jag skulle kunna skriva en krönika om glädjeämnen i vardagen utan att tycka att det var pinsamt och hade långt gångna planer på att skriva om att lycka är att tajma in bussen med tio sekunders marginal, att det fanns ett ledigt dubbelsäte att veckla ut benen på därinne, att hörlurarna inte var ihoptrasslade i fickan eller att det fanns en gnutta juice kvar i paketet på morgonen. Jag hade alltså tänkt detta gå i tryck utan oro att framstå som Mia Törnblom eller Kay Pollak. Det är skönt.
Det hade jag inte tyckt när jag var hälften av mina år. Hade inte texten bytts ut mot att handla om ett ballt rockband hade jag eventuellt lämnat länet kommande vecka.
Men framför allt är det skönt att fortfarande få vara med. Jo, det är ett säg som är det yttersta beviset på att man verkligen är på väg att bli gammal. ”Glad att få vara med”. Vanligtvis ett uttalande man slänger sig med på ålderdomshem. Men denna lördag är tvåårsdagen sedan jag fick ett hjärntumörsbesked, så jag tänker använda mig av det trots att jag bara är halvvägs till hemmet.
Med detta vill jag säga: Gör det du vill! Åk till Bali och lär dig surfa trots att du är fyrtio, jobba som handläggare på Försäkringskassan trots att du är tjugo. Vidareutbilda dig till lastbilschaufför trots att du är över sextio. Gör de där jättestora hålen i örsnibbarna fast du är fyrtiofem. Gå på fest med de som är tjugo år yngre eller tjugofem år äldre.
Gör det du vill - det tänker jag göra och jag tänker inte låta två siffror hindra mig.
Inte du heller hoppas jag, oavsett vilka dina två är och vad du vill göra.
Nu kör vi!