June Pedersen träffade jag för första gången 2009. Ett norskt mun- och yrväder som lämnat forwardspel i dåvarande maktfaktorn i svensk damfotboll Umeå IK och presenterats som ett av nyförvärven i Piteås trupp.
Jag minns att jag överraskades av flytten eftersom den på något sätt ”gick åt fel håll”. Det hörde inte direkt till vanligheterna att spelare valde den mindre föreningen före den etablerade storklubben. I alla fall inte i den fas June Pedersen var i sin fotbollskarriär.
Nu visade det sig omedelbart att June Pedersen inte var som alla andra. Några minuters samtal räckte för att inse att den här otroligt öppna och ärliga personlighet såg andra värden i sin tillvaro än enbart de kortsiktiga framgångarna.
I dag vill jag bestämt slå fast att värvningen av June Pedersen är den viktigaste som Piteå har gjort. Fotbollsmässigt är naturligtvis Faith Ikidi en profil som inte går att bortse värdet av, men Pedersen gav och ger inte bara kraft och mod där ute på planerna. Hon ger dessutom hela Piteås satsning på tjejer, kvinnor, en röst och ett ansikte.
Efter vårt första samtal i Arcushallen hade jag ett stort leende på läpparna, en varm lyckokänsla inombords. Det var ett möte som jag verkligen tyckte om. June Pedersen fick med sin totala ärlighet att tro, på att Piteå också kunde bli bäst. Varför inte, menade hon. Tro mig när jag säger att jag mött många, många som pratat, lovat och övertygat – men utan att egentligen mena någonting. Där orden bara blev tomma. Löften i sand. Kastade på soptippen. June Pedersen ljög inte. Hon såg och kände någonting annat. Nåt att bli förälskad i. Och kärleken blev besvarad. June Pedersen är en förebild, en inspiration och en ovärderlig källa till damfotbollens utveckling i länet. Det kan aldrig påpekas nog många gånger hur viktiga profilerna är för sportens helhetsbyggande. Tänk Michelle Karvinen i Luleå Hockey, och Allis Nyström i Luleå Basket som andra exempel. Lyskraft, klokskap och ödmjukhet.
Nio säsonger i samma förening. Det gillar jag. Ambassadör, från forward till ytterback. Gillar jag också. Anpassning för lagets bästa, inget gnäll och till slut kom belöningen via det sensationella SM-guld som Piteå spelade hem i höstas. Fantastisk resa, som jag tror vi har svårt att fortfarande se storheten i. Fotboll är stort, svensk damfotboll är ännu större och den prestation som Stellan Carlssons systerskap uppnått är störst. När bucklan gick i vädret där i Göteborg och en segerrusig June Pedersen omtumlad försökte beskriva sina känslor så fanns det i min bok ingen jag unnande framgången lika mycket – ni andra får ursäkta och jag tror ingen har något problem med det.
För ödets nyck hade kunnat slå så obönhörligt tillbaka åt andra hållet. Jag tänker på June Pedersens olyckliga bakåtpassning som kostade laget segern i hemmamötet med Rosengård i näst sista omgången. Guldet hade kunnat säkras redan då men en enkel bakåtpassning från rutinerade Pedersen blev för kort – med ett förlorande baklängesmål som följd var så grymt som bara en idrottshistoria ibland kan bli. Vi ska dessutom komma ihåg, vilket jag mycket väl gjorde i den sekunden, att June Pedersen faktiskt snubblade på sig själv i slutet av midnattssolsmatchen i Kiruna vilket gav Rosengård matchen enda mål i det toppmötet.
Grymt var ordet. Det var på något sätt så djävulskt, ursäkta svenskan, orättvist att det gjorde ont i hela kroppen, inte minst i hjärtat. Vem som helst, inklusive undertecknad, hade gått i kloster eller nåt, brutit ihop och lagt ner, darrat ihop och valt bänken i Göteborg, vad vet jag.
Det jag vet är att June Pedersen, som sagt, inte är som alla andra. Istället så såg hon till att avgöra guldmötet med sin känslosamma vänsterfot.
Så fint, så lyckligt och så rättvist. En historia som mejslar hjältar på allvar och på riktigt. Piteå och June Pedersen vann också folkets kärlek.
Min hade hon sen gammalt.
Gott slut och Gott Nytt år!