Värdparet Ann-Helen och Ingemar Kristell från Gällivare roddade campen i mer än trettio år, en lång period av expanderande miljö- och fisketurism. Anläggningen ligger belägen på den norra sidan av klassiska Kaitumälvens början, precis där den Nedre Kaitumsjön slutar.
Förutom att det var den mest perfekta platsen för en fiskeanläggning, fanns alla de ingredienser som en fiskande turist vill ha av miljö, fiskeäventyr och kamratskap.
Kaitumälven är fortfarande ett outbyggt biflöde till Kalixälven. Men andra tider har haft andra åsikter. På femtiotalet var det aktuellt med överledningar av vattnet från Kaitumälven till Luleälven. Samma galna påfund väcktes igen i slutet på sjuttiotalet. Befängda motiveringar som att ”vi ska bara ta vara på vårfloden” till ”vi behöver mer vatten till kraftverken i Luleälven” hördes. Idag säger Miljöbalken nej till överledningar.
Härförleden ringde jag herrskapet Kristell för en coronaintervju. De berättade för mig att de under sommartiderna fortfarande kan längta tillbaka till Tjuonajokk, en plats de bebodde 32 somrar på raken. Ingemar menade att den detaljen kunde vara en av skillnaderna mellan framgång eller inte.
– Vi fanns alltid på plats, vilket var bra för guiderna, kökspersonalen, för de gästande turisterna och för sammanhållningen. Sen var det naturligtvis trevligt för oss att få vara en del av de framgångar som vi tillsammans arbetade fram, sade Ingemar.
– En viktig detalj i verksamheten har absolut varit en väl fungerande restaurang, en del av det internationella sportfisket som hela tiden har vuxit. Vi hade också den turen att få till oss några av de mest fantastiska kockarna, som Martin Jönsson, Micke Hedman och Viktor Eriksson för att nämna några.
Ann-Helen har berättat hur trevligt det var i restaurangen, hur duktiga kockar och allmänt tacksamma gäster gav ringar på vattnet. Inom ramen för ”tjuonajokksandan” kan läggas att campen blev den årliga träffpunkten för många flugfiskekamrater, både från Sverige och från andra länder.
Efter några år hände något som totalt förändrade inriktningen. Allt fler flugfiskare kom till trakten, vilket gjorde att harrbestånden växte till sig. De flesta fiskarna fick gå tillbaka, vilket kan sägas vara ett signum för just flugfisket som sportfiskehantering.
– Inte nog med det, sade Ingemar i luren. Vi rekommenderade gästerna att inte ta ihjäl någon öring, vilket gav som långsiktigt resultat att öringstammarna i den över delen av Kaitumälven blev mer gedigna.
Då hade vi redan för länge sedan kastat ut frysboxen och fiske från båt blev inte längre tillåtet.
– Sen hände något annat som gav eko i fiskevärlden, inflikade Ingemar. Gäddan hade kommit in i flugfiskarnas medvetande. Jag rekommenderade de som var intresserade att släppa tillbaka de stora gäddorna, eftersom de behövdes i ekologin. Plötsligt kom sydeuropéer till oss för att flugfiska efter gädda? Det trodde vi aldrig. När vi lämnade över campen 2013 tror jag att gäddrekordet låg på närmare 11 kilo!
För min egen del minns jag med glädje flygaresset Mart Reskovs klassiska uttalande:
– Va kul det är att flyga folk till Tjuonajokk nu för tiden. Deras packningar är lättare hem än dit.
Det om något var en kvalitetsstämpel på Kristells idoga och långvariga arbete med den numera världsberömda campen.