När pesten gjorde come back i Sverige 1710 sökte den etablerade vitterheten efter ett universalmedel mot smittan, lika desperat som forskarna gör nu. I väntan på ett heureka skulle exempelvis alla fartyg ligga i 40 dagars karantän.
Men sjökaptenen på en farkost som ankrat upp i huvudstaden ledsnade på isoleringen. Ingen fick besöka karantänsbåtarna, ändå rodde många ut för att sälja förnödenheter till besättningarna. Därför var det en baggis för sjökaptenen att muta en nasare att ro honom i land. Där stegade kaptenen raka vägen till närmaste krog, mumsade i sig ett stadigt skrovmål och hinkade ett par öl.
Krogbesöket fick dock ett dramatiskt förlopp. Pesten hade följt med på skeppet som fripassagerare. Innan tallriken dukats av föll kaptenen död ner, berättar Nina och Magnus Västerbro i boken Pest och kolera. Ingen förstod att lopporna som lämnade hans kallnande kropp genast förde över smittan till både krogpersonal och övriga gäster.
Så enkelt var det för pesten att gäcka karantänsreglerna. På nolltid låg Stockholms gator öde, bostadshus gapade tomma, krogar bommade igen. Kungen var på flykt från Poltava till Bender, hemma dog folk som flugor. Nästan varannan invånare strök med.
Sjukdomen spred skräck i alla samhällslager. Exempelvis ville ingen läkare bli en ”Anders Tegnell” men det fixades med en tombola – nitlotten vann. Präster la benen på ryggen för att slippa besöka sjuka och läsa salighetsverser på dödsbädden. Regelrätta domstolsförhör hölls med de livrädda själasörjarna, avslöjar gulnade protokoll på stockholmskallan.se.
Hur skulle man hejda sjukdomsförloppet och plana ut kurvan? Myndigheterna tog fram ett åtgärdsbatteri med hårda straff för den som inte tog personligt ansvar och följde riktlinjerna: 50 daler silvermynt i böter; Hade man inte cash fick man plikta med livet. Fester, gästabud och större sammankomster förbjöds. Hemmet måste hållas skinande rent, svin och katter och hundar avlivas, bostäder och sängkläder rökas med enris. Ja, allmänheten uppmanades även att röka pipa eftersom man trodde att pesten spreds med luften. Några halsbloss kunde hålla liemannen stången.
Att franska forskare 310 år senare ser ett positivt samband mellan låg coronadödlighet och storrökare är sensationellt. Den kioskvältande nyheten fick nästan pandemisk spridning som triggade igång psykoser lite varstans. I Frankrike och Iran panikhandlade folk nikotinprodukter och många började röka för att skydda sig, skriver oberoende tankesmedjan Tobaksfakta. Forskarstudien kritiseras dock skarpt för att vara ensidig. WHO hävdar att den inte är vetenskapligt granskad. Därtill har analysen fokuserat på sjukvårdspersonal, som har en lägre andel rökare än befolkningen i övrigt.
Därför är det egendomligt att studien nu vidgas till svenskt snus som eventuellt, kanske, möjligen, månntro skulle kunna ha en positiv effekt på covidsjuka. Man anar ugglor i mossen, att nyheten i själva verket är en fräck mediakupp av de starka intressen som representerar tobaksindustrin.
Skippa snuset, låt forskningen fokusera på de immunceller som kan ge oss ett vältestat, vetenskapligt coronavaccin i stället! Att utnyttja coronafobin bolmar av cynism, som om några penningkåta PR- och affärsgubbar helt tappat fotfästet.
Till på köpet är de förmodligen lite på snusen, eller ordentligt på röken.