Om det är någonting som coronapandemin gett oss är det tid.
Tid att fundera över både stora och små livsval. Allt från huruvida det ska vara en, en och en halv eller två vitlöksklyftor i guacamolen till huruvida det där impulsiva köpet av en fallfärdig stuga vid Tjautjasjaure verkligen var en sund investering för framtiden eller inte.
Visst. Någon kanske hävdar att jag istället borde nyttjat all frigjord tid till att måla stilleben, skriva limericks eller lära mig superdupermycket om viner. Att jag borde vidgat mina vyer, frigjort mitt sinne och skaffat nya intressen helt enkelt.
Men sanningen är att timmarna framför allt har ägnats åt att älta allting man inte kunnat göra de två senaste åren på grund av restriktioner.
Det gick fort att hamna här. Covid-19 upptäcktes, det utvecklades till en pandemi och samhället stängdes ned.
Och plötsligt började jag dagdrömma om att tågluffa genom Europa. Plötsligt längtade jag efter att smälta samman och bli ett med tiotusentals okända personer i ett svindlande enormt publikhav på en Iron Maiden-konsert i Rio. Jag trånade efter att sitta kissnödig på dygnslånga flighter mellan olika kontinenter och inte riktigt kunna gjuta nog mod i mig själv för att be snarkgubben vid ytterplatsen flytta på sig så att jag kan gå på toaletten.
Med andra ord: Jag suktade efter aktiviteter jag absolut inte ägnade mig åt innan covid-19 existerade. Men när möjligheten att utöva dem plötsligt inte längre fanns blev det olidligt lockande.
En klassisk gräset är grönare på andra sidan-föreställning som vilken förskoleelev som helst hade kunnat diagnostisera med tuschpenna och en näve play-doh.
Covid-19 gjorde rätt och slätt med mig vad Neil Strauss försökte lära en hel generation genom den bespottade raggningshandboken The Game.
Den nekade mig aktiviteter som att resa, gå på teater och att umgås i stora folksamlingar. Och det fick mig att vilja göra det.
Men när man befinner sig i stormens öga känns det verkligen som att orkanen inte existerar. Och jag var övertygad att jag BEHÖVDE se den senaste Ola Rapace-rullen i en halvt fullsatt biosalong för att ta mig ur pandemin levande.
Nu, när restriktionerna äntligen släppt, kan jag på ett aningen mer nyktert sätt diskutera frågan: På vilket sätt har mitt liv EGENTLIGEN varit annorlunda under pandemin?
Låt oss besvara det genom att skärskåda ett klassiskt dygn i mitt liv.
Jag vaknar, går till jobbet, kommer hem, äter mat, sträcktittar på serier med sambon och går till sängs.
Och dagen efter gör jag precis samma sak igen. Och igen. Och igen.
Med facit i hand är det alltså inte någonting som ändrats överhuvudtaget. Ja, förutom att jag sluppit ta morgonbussen till jobbet och istället arbetat hemifrån med jämna mellanrum.
Absolut. Det är lätt att vara kaxig nu när restriktionerna äntligen har släppt och alternativen för sociala umgängesformer och aktiviteter inte längre endast består av om man ska se film i soffan eller sängen.
Och jag ska inte sticka under stol med att jag firade högljutt efter pressträffen där det tillkännagavs att samhället ska återgå till normalläge.
Nu kan jag äntligen återgå till det jag gjorde innan pandemin. Sätta mig i soffan med en påse chips och en stor coca-cola.
Med vetskapen att jag kan ägna mig åt annat om jag vill. Men det vill jag inte.