Sedan valsegern 2015 har partiet dragit åt de nationalkonservativa skruvarna: de har försökt att ta ideologisk kontroll över domstolarna, de har tillsatt regeringsvänliga mediechefer, infört fängelsestraff för den som talar illa om den polska nationen och lagt uppseendeväckande fem miljarder euro per år för att få folk att skaffa fler barn.
Polen är förstås inte Nordkorea – i en diktatur ges direkta direktiv om vad som får uttryckas konstnärligt – men även om det inte är fråga om uppenbar censur är det intressant att se om de ideologiska ambitionerna letar sig in i kulturlivet på annat sätt.
Under Krakows filmfestival häromveckan, som medlem i kritikerjuryn, funderade jag på hur urvalet till den internationella dokumentärfilmstävlingen gått till. Med tanke på Lag och rättvisas närhet till den katolska kyrkan (och motstånd mot såväl abort som homosexuella partnerskap) faller det sig naturligt att de premierar en traditionell kärnfamiljsmodell. Numera får familjer i Polen över 100 skattefria euro i månaden från och med sitt andra barn.
En smygande känsla av viss tematisk likriktning infann sig efter att ha sett ett antal av de sammanlagt 18 dokumentärerna och mot slutet av festivalveckan hade aningen förstärkts: i inte mindre än åtta titlar sticker familjära och/eller religiösa värden ut. I en av dem, ”The last lesson” av Grzegorz Zariczny, om en högstadieklass examensförberedelser, tecknas ett ytterst smickrande porträtt av den unge katolske prästen som undervisar om existentiella frågor; det finns något paradoxalt i hur han spexar loss på klassfotot samtidigt som han på fullt allvar förhör eleverna om vad som räknas som en synd.
I tre av dokumentärerna formligen lyser glorian över huvudena på ett antal modersfigurer. I Zosya Rodkevichs och Evgeniya Ostaninas ”White mama” adopterar sexbarnsmamman Alina en psykiskt skadad pojke och helvetet brakar löst. Filmen naglar fast bilden av en sammanhållande, omhändertagande och orubblig moder som garanterar familjens fortlevnad – med heligt lugn rider hon ut alla stormar.
På ett kvinnofängelse i Vitryssland i ”Debut”, av Anastasiya Miroshnichenko, plågas en av kvinnorna av separationen från sin tonårsson. I ljuset av nämnda tendenser vilar det något försåtligt över hur hennes förhållande till sonen skildras, att det är först när hon befinner sig med familjen som hon fullkomnas som kvinna, som hon uppfylls av inre frid.
I en märklig akt av andligt färgat världssamvete och total självuppoffring bestämmer sig mamman i Shen Zhangs ”Son” son för att adoptera sin sons mördare. Förutom att filmen framstår som märkligt oredigerad, närmast ofärdig, så smälter filmens modersgestalt samman med någon slags allomfattande figur som tar hand om jordens vilsna barn.
Allt det här kan förstås vara en slump, och jag betvivlar att festivalens programsättare medvetet valt ut filmer i linje med någon slags politisk måttstock. Men faktum kvarstår – det finns ett innehållsligt mönster, som också uppmärksammades av andra jurykollegor.
Även om det inte förekommer explicit censur enligt auktoritär modell i ett land som Polen, eller för den delen i det likartade Ungern, finns det alltid anledning att ställa sig frågan om hur det kommer sig att vissa filmer, böcker eller konstverk lyfts fram – och vilka som därigenom hamnar i skymundan.