Människor är vanedjur.
Vi upprepar handlingar och bygger våra liv kring repetitiva beteendemönster som vi känner igen. Som senare blir vanor. Och slutligen tas för givna.
Det finns lika många olika vägar från enskild händelse till vana som det finns fickor på din genomsnittliga fritidsbyxa. Och de kan ha sin början i allt från klassisk soffliggarlättja till norrbottniskt hårt arbete eller slumpmässiga sammanträffanden.
Så här har det sett ut sedan den moderna tidens begynnelse. Med undantag för några världskrig och andra isolerade händelser.
Våra liv har varit förutsägbara.
I mångt och mycket har människor kunnat veta hur deras kommande dagar, veckor och månader skulle se ut. Kanske till och med år.
Du kommer att gå till jobbet. Du kommer att äta på restaurang, göra biobesök, åka kollektivtrafik och handla i affärer om helgerna. Du kommer att kunna träffa dina äldre släktingar och ni kommer att kunna fira födelsedagar tillsammans.
Men så kom covid-19 och kullkastade dryga nästan åtta miljarder personers vardagar. Åtta miljarder olika mönster som alla format varsitt liv.
Allting vi hade lärt oss och trodde var sant fram till pandemiutbrottet var tvunget att omprövas i grunden. Och allting vi tagit för givet under så lång tid hade slitits bort från oss i vad som kändes som en handvändning.
Vi tvingades skapa nya rutiner och vanor. Det avståndshållande, hemmasittande, smittriskminimerande och asociala liv som först kändes främmande kom att bli vår verklighet.
Plötsligt insåg jag, och säkert många med mig, att man hade tagit vardagen för given. Kafébesök, sena kvällar på restauranger och kulturevenemang. Allt som jag tidigare knappt funderat på att göra blev nu livsviktigt.
Pandemin har blivit en livsläxa jag sent ska glömma. Och nu när samhället så sakteliga öppnas igen finns det ett antal fenomen som jag aldrig kommer att underskatta igen.
Knökfulla morgonbussar.
För två år sedan hade ni knappast hört mig tala väl om en morgonbuss med så många passagerare att det tvingat hälften till att stå. Men det enda jag vill nu är att ståendes slurpa i mig innehållet från en alarmerande solbränd tants blottade armhåla när hon klamrar sig fast vid ett svettfuktigt handtag i bussens innertak.
Lunchbufféer.
Okej. Här finns det inte ens någon putslustig formulering eller opassande liknelse. Jag älskar bara bufféer i alla dess former och färger. Precis som vilken vettig människa som helst. Jag är beredd att gå i döden för pizza, friterad kyckling, bruna bönor med fläsk och orientdressing på en och samma tallrik.
Badhus.
Inte kallbadhus. Inte kritvita sandstränder. Inte poolen på chartersemestern eller klippdykning i södra Mexiko. Nej, ett klassiskt badhus med motionssimmande pensionärer, trampoliner och en varm barnpool. Jag har saknat det så till den milda grad att jag dagdrömmer om bresande gubbar med tillhörande sladderpungar som så när snuddar vid omklädningsrumsbänken de lufttorkar ovanför i Captain Morgan-poserande ställning.
Ungdomsturneringar.
Det är något visst med att åka på cup med idrottsungdomar. Att sova på en uppblåsbar madrass på ett kylskåpskallt klassrumsgolv, äta överkokt pilsnerkorv i en bullrig baskethall och lotsa ett bångstyrigt tonårsgäng genom en, för dem, helt ny stad. Ungdomsidrotten har lidit stort under pandemin och är, all jokes aside, fan i mig bland det bästa vi har i det här landet.
Jag kommer aldrig hävda att pandemin fört något positivt med sig. Den är rakt igenom eländig.
Men den har åtminstone gett upphov till ännu en halvtaskig krönika signerat undertecknad.