Så avslutas en artikel i The New York Times från den 10 januari 1982, där man låtit fem professionella framtidsspanare förutsäga hur världen ska se ut år 2000.
Och visst är det svårt, nu som då, att gissa. Efter tio, tjugo år går rättarna runt hånleende, med facit och rödpenna i handen: ”Flygande skateboards? Skulle inte tro det.” Hösten 2019 är det dystopierna som känns mest realitetsanpassade, trots förbluffande teknologiska framsteg och den övervägande positiva globala utveckling som exempelvis professor Hans Rosling brukade förkunna, fram till sin död år 2017.
HBO-serien ”Years and Years” spekulerar inom fiktionens ramar kring allt som kan gå fel under de närmast förestående decennierna. Bankkollaps, atombomb, klimatkatastrofer, vettvilliga populister vid makten. Så kompakt och övertygande framstår seriens mörker, att varje strimma av ljus känns som ett irrbloss. Falskt och opålitligt.
Mina barn är antingen för små eller för dåligt informerade för att ha fullskalig panik inför sin framtid. Så tror jag i alla fall att det förhåller sig, tills jag i förebyggande syfte beställer hem ett exemplar av Måns Jonassons och Emily Ryans ”Framtidsboken”. Sjuåringen följer omslagets silvriga titel med pekfingret och jag förklarar att det är en bok som handlar om hur världen kan tänkas se ut om 50 år. ”Står det att jorden kommer vara en enda stor soptipp?” frågar förstaklassaren. Scener från den animerade filmen WALL-E flimrar förbi i mitt huvud, men sjuåringen har inte sett den. Hennes fråga har sin upprinnelse i någon annan källa, i skolan, barn-tv, kompisar. Kanske har pessimismen planterats av mig, eller bara av världen som den ser ut omkring henne. I förra veckan ropade jag stopp och nej när hon böjde sig ner för att plocka upp trasigt tomglas från trottoaren. Och då låg det ju kvar.
Jag kan inte minnas när sjuåringen senast blev så betagen av något, som hon blir av Jonassons rikt illustrerade framtidsscenarier. Efter bara någon sida har Framtidsboken etablerat sin egen roll som vänskaplig mentor och den unga läsaren som lärling med ändlös potential och underbara dagar framför sig. Måns Jonasson hoppar med liv och lust mellan kvalificerade gissningar, visionära fantasier och välfunna frågeställningar om framtiden. ”Skulle du kunna tänka dig att operera bort en arm för att istället få en bionisk robotarm som är starkare, snabbare och bättre på alla sätt?” Eller: ”hur tror du att världen skulle förändras om ingen längre behövde dö?”
Framtidsboken föreslår en ljusare tolkning av världsläget och en ganska optimistisk prognos inför år 2070. Själv är jag inte riktigt där än, men åtminstone en bit på vägen. Jag tänker att vi ska ta på oss arbetshandskar och plocka upp de där glasskärvorna vid trottoarkanten. Men vi ska också, som sjuåringen, göra ritningar av sjukvårdsrobotar och eldrivna flygplan som vi färglägger noggrant med purpur och solgult.