När Beach Boys Bruce Johnston skrev megahiten ”I write the songs that everybodysings” till Barry Manilow 1975 var 51 av 100 låtar på amerikanska Billboard Hot 100 skrivna av en person. I dag skulle nog titeln ha skrivits om till ”WEwrite the songs…” då samma lista 40 år senare endast innehåller fem ensamma låtskrivare. Själv konstaterar jag efter att ha sett Smurfarna 2 en biljard olidliga gånger med barnen att ledmotivet ”Oh La La”, en låt som handlar om att älska sitt sanna blåa jag, komponerats av tio (10) vuxna män och kvinnor. Som plåster på såren framförs verket tack och lov av Britney Spears.
Detta väcker frågor inom mig, och när jag tittar på engelska Topp-10 listan vid denna tidpunkt förra året som tarvade 40 låtskrivare samt 19 producenter, vill jag veta när infantil popmusik blev så komplicerad att komponera. Finns det en tidpunkt i pophistorien där medelstora kommitéer blev norm för att kreera musik för barn och ungdom? Det förhåller sig faktiskt på detta vis. Uppfinningen som kan tituleras Track-and-hook är till och med svensk och året detta fenomen såg dagsljus var 1994.
Denniz Pop orkestrerade denna vision när han startade Cheiron-studion med en ung protegé i Max Martin vid sin sida. Visionen var tydlig. Låtskrivandet skulle från att, i klassisk mening bestå av två personer (George och Ira Gershwin, Lennon/McCartney, Gerry Coffin/Carole King, Lieber/Stoller, Elton John/Bernie Taupinosvosv), nu övergå till ett slags grupparbete där arbetsuppgifterna kom till att bli allt mer anala. En eller flera personer fick trängas bland uppgifter såsom beat, hook, vers, brygga, refräng, lyrik, men kanske mest intressant av allt är att ett nytt yrke skapades för modern musikproduktion-sångediterare. Denna verksamhet innefattar enkelt förklarat att en eller flera personer via digital hjälp kalibrerar tonhöjd samt rytmisk placering i en lågbegåvad samt uttryckslös sånginsats. Allt för att denna skall gå att placera i gällande komposition utan att själslig dissonans uppstår.
Det är väl mot bakgrund av detta jag gläds innerligt åt Max Martins framgångar på samma sätt som jag gläds åt Håkan Dahlbys framgångar i dubbeltrap på OS. Man blir på riktigt glad men bär samtidigt en gnagande känsla av att det ena inte är idrott på riktigt och det andra är mer lagidrott än musik. Givetvis blir man kallad för en ogin typ som inte hoppar högt likt alla andra när Rednex producent ges Polarpriset före Aretha Franklin eller Iggy Pop, men jag kan inte kväva dessa känslor. Jag måste få bli glad på mitt sätt.
Fascinerande är ju att vi i 60 års tid tumlat runt i dessa högst begränsade förutsättningar inom popmusiken där den lyriska tematiken till lejonpart stannat vid basala sexuella och romantiska förställningar anpassade för en i huvudsak ung publik. Detta ackompanjerat av musik som i väldigt få undantag irrar iväg från fyra fjärdedelstakt och de allestädes närvarande tolv tonerna från den kromatiska skalan.
Paradoxalt nog gör popindustrin parallellt anspråk på nobilitet, konstnärlig höjd och kräver kanske respekt i allt högre grad i dag i och med att dess kreatörer lyfts fram alltmer ceremoniellt. Gott så. Man ska vara stolt i sitt värv men jag kan också uppskatta uppriktigheten från en av denna genres stora, Ryan Tedder som skrivit låtar till Beyonce, Adele och Leona Lewis. Han får avsluta med sina egna ord:
”Jag skriver för en musikaliskt sett otränad publik. Det finns bara fem–sex ackord som den vill höra om och om igen och musikproduktioner av i dag har blivit ett effektivt sätt att dölja att det vi sysslar med är mat och potatis. Vill man ha sås, för- och efterrätt får man byta radiokanal”.