Bob Dylan har ljugit frekvent om det mesta kring sin person och bakgrund. Jag antar att det blev ett effektivt sätt att skapa distans, bygga myter och kanske framförallt att belysa underhållningsvärdet i att driva med journalister. En sak han dock verkat haft behov av att tala sanning om är hans uppväxtår i Duluth, Minnesota där Dylan vittnar om hur klimatet formaterade honom omisskännligt. Duluth är på många sätt synonymt med Luleå. Ett metallurgiskt centrum som stoltserar med en stor utskeppningshamn men också en stad som ansträngs av en Game of Thrones-klimatzon med brutala mörka vintrar.
Bob Dylan växte i det närmaste upp i Luleå kan man med fog påstå.
”There was nothing to rebell against in Duluth ´cause the cold dark weather would keep you in line” – B.Dylan
Detta citat fick mig att modest filosofera under min lulevistelse föregående helg då bland annat Luleå Hockeys verksamhet firade stora triumfer på både dam och herrsidan. Den mäktiga marschen mot Delfinen, till bredden fylld av glada vackra människor representerar givetvis Norrbotten och Luleå som stad demografiskt sett, men jag blev fundersam över det norrbottniska kynnet. Finns det gemensamma nämnare som kalibrerar psyket i min hemstad och än bättre, kan jag som lekman till och med lyckas att fastställa en diagnos på mig själv?
Jag levde 20 formativa år i Luleå, curlad av statlig skola, goda statsfinanser och garanterat jobb på posten. Skulle väl summera de som femton lyckliga och fem förvirrade, dock skulle jag aldrig för mitt liv utelämna klimatet i min analys av mig själv som konstruktion då klimatet var det enda jag revolterade mot som ung. Jag hatade det där pryglande mörkret som höll mig i schack under vintrarna, men har samtidigt paradoxalt nog det att tacka för mycket. En förlamande tristess som tvingade mig till flykt i drömmar och nödvändigt utanförskap för att utkristallisera en musikalisk tanke.
Den förbannade kylan gör det till en sport att leva i Norrbotten men driver likafullt människor i både kreativa samt destruktiva riktningar. Det är nämligen inte lämpligt att blunda för depressionerna, missbruket och självmorden då det bara är kall statistik eller oomkullrunkelig biologi. Om det så är D-vitaminbrist, SERT-molekyler som bromsar serotoninet eller ensamheten i inlandet så finns det massor av bevekelsegrunder för att göra dig Svartenbrandt-törstig. Detta pratas det inte mycket om och jag uppmanar till balans och en tanke på de som kämpar.
Än dock bultar mitt hjärta för Luleå och Norrbotten mer än någonsin. Aldrig förr har jag varit så stolt över mitt arv. Inte utan förbehåll som texten antyder men Luleå gav mig stora förutsättningar för att bygga upp en identitet i en del av Sverige som alltid varit bortglömd.
Självfallet formas vi av sociala strukturer samt biologiskt arv men jag vill påstå att klimatet, mörkret och tystnaden förblir gemensamma nämnare. De driver och bromsar, viskar och skriker, men skänker parallellt Norrbotten sådan remarkabel excellens. Må det vara musik, teater, idrott eller, för att vara specifik, sportjournalistik som täcker den alltmer dominanta damidrotten i länet.
Jag vill påstå att Luleå med omnejd aldrig haft större anledning att tacka det paralyserande mörkret och den berövande kylan för så mycket.