Jag gled nyligen in på ett forum för elitnördar och läste om ett medeltidslajv som ägt rum utanför Mjölby där ulvhaider och orrar hamnat i diskurs kring regelverket för pilbågarnas prestanda. Jag hann tänka att ingenting kan bli sorgligare, men läste håglöst vidare att den lokale arrangören Enhörningen även skall ha konfiskerat ett parti folköl samt tre blanka svärd varvid handgemäng brutit ut. Uteslutning som reprimand kom att bli domen för två arbetssökande yngre män samt en 49-årig bangolfskötare.
Lätt depraverad tillika fascinerad läser jag vidare i ett annat forum där tydligt initierade uttrycker sitt missnöje över ett vikingalajv som spolierats av ”ett antal oseriösa” som anslutit till en spelplats som orcher då de trodde det var ett fantasy-vikingalajv. Den slutsats jag drar av detta resonemang är att, för en lajvare, är det fullständigt barockt att blanda orcher med vikingar då detta faller på sin egen orimlighet. Det som slutligen får mig att logga ut är en utövare som känt sig utfryst på sitt första lajv som svartblod då alla utom vederbörande talade flytande svartiska. Ridå.
Det är just dessa typer av incidenter och vittnesmål som gör mig så besviken på den svenska lajvrörelsen. Den tar förvisso vackert avstamp i eskapismen men landar ofelbart i jordbunden, själlös realism. Trots att förutsättningarna finns för en fri, lekfull och expanderande resa i tid och rum kvävs uttrycket i sin linda och allting vaggas in i det gråaste av svenskt föreningsliv.
Ta bara Visby och medeltidsveckan som exempel där gycklargruppen Trix, Kvinnojouren och festivalledningen tvingades sjösätta "Arrangera Tryggt - ett seminarium om trygghet i lajv och medeltidssammanhang". Då preventivmedel anses vara off-lajv (ej trovärdigt med medeltida mått) var man tvungen att informera om tonårsgraviditet och kvinnors rätt på 2010-talet till skillnad från 1300-talet då kvinnor åtnjöt färre rättigheter än betes-och dragdjur.
Verklighetsflykten är beklagligtvis lågt värderad inom den svenska lajvrörelsen då man är fria att gestalta och verka i precis vilken tidsepok som helst, men till huvudsak alltid stannar i medeltiden. Detta är för mig ett mysterium på metanivå då möjligheterna per definition är gränslösa. Allt som erfordras av den aktive är att denne sluter sina ögon och kreerar det universum vederbörande så önskar existera i. Varför vill man mobba dvärgar, lukta servicehem och lyssna på näverlurs-indie när det exempelvis finns förutsättningar för att slunga sig ut i en post-apokalyptisk framtid där ledarskap och gränser suddats ut, mixa med erotiska undertoner OCH avslutningsvis kasta in lite vikingamys som socker på toppen?
Jag är för alla sorters geekdom och outsiderkultur då den ger fristad åt så många där expertis och uttryck frodas, men lajvscenen är om något en indikator på att eskapism mår bäst när individen drar sig undan, inte söker upp. Man kan nämligen inte starta en rörelse med mer än tio personer utan att inkludera minst en idiot. Incidenten i Mjölby-trakten torde bekräfta detta.
Jag kan tycka att detta är synd då vi alla har behov av våra hemliga liv. Eskapism är, för mig, den ultimata civila olydnaden i och med att medvetandet är solitärt och representerar det otillgängliga för våran omvärld. Detta skall vi omhulda genom att bearbeta tillika befria vad som än anbefaller vårat privata inre.
Detta gör man med grandios fördel inte genom att, redlös på mjöd-IPA skutta omkring med barnpilbåge i Visby-leran iförd en pinglande gycklarmössa.