Men hon får ingen styrsel på rotationen; hon kraschar och gör av bara farten en kullerbytta till slutet av landningsmattan. Det är ett spektakulärt misslyckande – med fallet blir hon nästjumbo i Riospelens hoppfinal – men inte oväntat. Bara en handfull gymnaster har någonsin klarat av dödens hopp, och Oksana Chusovitina är trots allt den äldsta damgymnast som någonsin tävlat i OS.
När det, som nu, är lite väl mycket februari i det hörnellska livet tröstar jag mig med historier som Oksana Chusovitinas. Hungrigt slukar jag vartenda internationellt gymnastikmästerskap från de senaste 25 åren, sugs in i triumf efter triumf och krasch efter krasch.
Det är inte att jag själv bär några som helst gymnastiska drömmar – herregud, senast jag gjorde så mycket som en kullerbytta skrattade världen åt Crazy frog och oroade sig för SARS-viruset. Min besatthet av sporten i allmänhet och den här gymnasten i synnerhet handlar om något lite mer svårgripbart.
Oksana Chusovitinas sju raka olympiska spel är fler än någon annan gymnast – man som kvinna – lyckats skrapa ihop, och hon är en av fåtalet kvinnor som återvänt till gymnastikens absoluta toppskikt efter att ha fött barn. Sedan karriärens början bakom järnridån för snart tre decennier sedan har hon tävlat för tre olika länder, och sakta men säkert tänjt gränserna för hur mycket en gymnasts kropp kan orka.
Ganska ofta, men kanske extra mycket nu när februari lagt ett grått täcke över handlingskraften min, oroar jag mig för att saker och ting ska bli för sent. Jag har ju som många andra unga kvinnor ett prestationsmonster som röjer runt i bröstkorgen och ömsom sporrar, ömsom förlamar mig. Jag är så rädd att jag ska vakna upp en tisdag typ 2065 och inse att allt det där jag tänkt hinna med – skrivet, livet, drivet – gick förlorat medan jag vardagsvärmde oändliga skålar linssoppa, ropade ut På spåret-gissningar och oroade mig över min eventuella otillräcklighet.
Och så kommer Oksana Chusovitina rusande med en påminnelse från hoppfinalen i Rio: det är fanimej aldrig för sent, bara man faktiskt gör det där man går och tänker på. Oddsen talar emot henne redan på förhand; hon är drygt dubbelt så gammal som favorittippade Simone Biles, i en sport vars kvinnliga utövare ofta pensionerar sig i tonåren. Huvuddelen av hennes nuvarande konkurrenter var inte ens födda när hon vann sitt första OS-guld 1992, och hon kvalade in till finalen utanför pallplats. Fastän hon måste veta att det är ren galenskap väljer hon tävlingens allra svåraste hopp – dödens hopp – och ångar på i full fart mot hoppbordet.
Sällan är gränsen mellan framgång och fiasko så hårfin som inom gymnastiken. Ynka centimeter – ibland millimeter – kan utgöra skillnaden mellan mästerskapsguld och platt fall, och kanske är en sport med sådana krav på perfektion inte ett helt intuitivt ställe för en prestationsplågad person att finna tröst.
Men när Oksana Chusovitina tungdunsar ner i mattan för tusende gången i klippet jag sett om och om igen är det här vad hennes fall säger: Man måste våga, och sedan måste man våga igen. Ibland blir det kanske ett OS-silver, andra gånger en fullständig krasch. Och när det senare händer kan vi kullerbytta så snabbt vi orkar ur fallet och resa oss på nytt.