För en tid sedan satt jag ner med en god vän som också råkar vara relativt nyutbildad grundskolelärare. Min vän har fått sin första anställning på en skola i Luleå och det jag får höra om undervisningen och hur det fungerar i skolan gör mig vettskrämd. I min väns klass har många elever någon form av diagnos och är i behov av extra stöd, någon har elevassistent – några inte. I klassen finns också barn som är asylsökande eller som just fått sitt permanenta uppehållstillstånd.
Kanske inte så konstigt med det. Det konstiga för mig är att invandrareleverna som kommit till min väns klass inte har någon form av kunskaper i det svenska språket. Alls.
Tidigare slussades asylsökande i Luleå via ”Välkomsten” där man fick en introduktion till det svenska språket. Nu ska det i stället ske i deras ”ordinarie” klasser. Galet, om du frågar mig. Man gör heller ingen kunskapsinventering utan om den asylsökande är åldersmässigt en ”årskurs fyra-elev” så hamnar det barnet i en årskurs fyra.
Ha i minnet att det här rör sig om barn som många gånger varit på flykt under en längre tid. Och innan tiden på flykt har barnet ofta bott i ett krigsdrabbat område där prioriteringarna inte legat på undervisning utan på att överleva.
Nu hamnar barnen direkt i en årskurs som passar åldersmässigt, men många gånger långt ifrån kunskapsmässigt. Följden blir så klart att lärarna får lägga tiden på så mycket annat.
Min vän har låtit meddela till rektorn på skolan att det inte sker i princip någon kunskapsinhämtning i den här klassen. Lärarnas tid går till att stävja konflikter, utbilda i språket och lära eleverna hur man interagerar på ett schysst sätt socialt..
Det berättas om ett av barnen i klassen, en flicka som så otroligt gärna vill lära sig. Jag kan inte hennes bakgrund, men man kan ju tänka sig att hennes familj har lagt ner stora pengar och kanske också satt sina liv på spel för att hon ska få en bättre framtid i Sverige. Det vet hon. Och hon vill. Hon sitter längst fram i klassen och vill lära sig. Matematik, samhällskunskap och engelska. Hon är redo.
Men hon förstår inte. För hon har inte fått chansen att lära sig svenska ordentligt innan hon hamnade i sin årskurs. Hon sitter längst fram och upprepar ”jag förstår inte” med tårar i ögonen. Hon är den enda i sin familj som talar svenska, hon får inte den kunskapen i hemmet. På skolan finns en lärare som lär ut ”svenska som andraspråk”. Men det räcker inte. Språket är viktigare än så.
Är det så vi ska ta hand om de som kommer hit?
Är det här ett bra sätt att integrera asylsökande med övriga elever? Att direkt skapa klyftor som så enkelt hade kunna förebyggas genom att se till att elevernas förkunskaper i lärande och språk matchar den årskurs de placeras i. Frågar ni mig så är svaret nej.
Min vän är lätt uppgiven i sitt yrke och man får komma ihåg att vi talar om en relativt nyutbildad lärare som har ett hjärta av guld. En person som brinner för pedagogiken och vill lära ut. Så här är situationen i min väns skola, en helt vanlig skola i en helt vanliga kommun i Sverige.
Situationen är inte hållbar, varken för lärare eller för elever. Jag känner stor medkänsla för lärarna som upplever hopplösheten som gigantisk, stundtals. Men mest tycker jag synd om flickan som sitter längst fram. Hon som vill lära sig, hon som vill ha en ljusare framtid. Hon, vars familj har flytt för livet. Hon som med tårar i ögonen säger ”jag förstår inte”. Hon som fått chansen, men inte de rätta förutsättningarna.