Hos farmor i Tärendö fanns en stor släkt och många kusiner. Det berättades långa, bullriga och roliga historier men när upplösningen kom så var alltid berättaren så exalterad att hen gick över till meänkieli och jag fick aldrig veta hur det slutade. Jag och mina jämnåriga kusiner klättrade upp på garagetaket och hoppade ner i snön. Den var så djup att man nästan försvann när man landade. Om mornarna såg vi tevepiraterna med 3D-glasögon, och om kvällarna bastade vi. Mina kusiner var alltid lite bättre än mig och brorsan. De lyssnade bättre, plockade undan snabbare, behövde inte tjatas på och gick och la sig utan gnäll. Jag tänkte inte så mycket på det, det var bara så det var. Hur mycket jag än försökte så kände jag aldrig att jag riktigt passade in.
Hullsjön, Medelpad. Mormor och morfar hade ett litet hus med bara ett sovrum, men det gjorde inte så mycket för här var släkten liten. Två mostrar med varsitt ensambarn. Inga tillhörande pappor. Det fanns ett gästrum i källaren bredvid bastun. Där sov mellanmoster och ena kusinen. Vi andra sov på madrasser lite här och där. Det var mysigt. I vardagsrummet stod en vävstol. I sovrummet fanns en dubbelsäng som vi byggde kojor under, och ena väggen var täckt av en stor abstrakt målning som konstnären som bott där innan mormor och morfar gjort. Vi kusiner kunde ligga i timmar och fantisera om vad den föreställde. Storkusinerna berättade spökhistorier och skrämde mig och brorsan lagom mycket. Om kvällarna spelade vi Kina-schack och mormor rökte Commerce utan filter under fläkten. Mostrarna tjafsade och bråkade hela tiden, men jag minns inte att jag upplevde det som särskilt jobbigt; jag var så van vid att det alltid var så.
Även om jag nu kan se tillbaka på mycket som var dysfunktionellt så är mina minnen av barndomens jular ljusa. När man är liten så har man inget att jämföra med. Det är först när man blir vuxen som man kan inventera skadorna och försöka att läka så gott man förmår. Det har jag har ägnat större delen av det år som gått till. Jag har grävt och inventerat, hittat mönster och generationstrauman som jag aldrig sett förut. Jag har analyserat hur de påverkat mig och mina val. Funderat över hur jag kan reparera och undvika att föra dem vidare till mina barn. Att bryta mönster som ärvts genom generationer är svårt. Den släkt som dansat en dysfunktionell dans i decennier blir så klart störd av den som plötsligt inte dansar med. Man kan bli rätt ensam.
Och jag tänker att det är en ganska bra grej att ha med sig så här på julafton. Att bilderna du ser är filtrade. Och att man kan vara ensam fast det inte syns. Många biter ihop och kämpar sig genom julen och umgänget med släkten fast de kanske skulle må bättre av att vara ensamma.
Jag vet att många upplever ofrivillig ensamhet, och att den kan kännas extra svår och olidlig kring jul när det verkar som att alla andra är lyckliga, önskade och älskade. Ensamhet är något bara oensamma pratar högt om. Vi andra skäms. Därför skriver jag den här krönikan just till dig som känner dig outhärdligt ensam idag. Jag är här.
Jag har en släkt att fira med. Men den är inte min egen. Vetskapen att den kan ryckas bort på ett ögonblick finns alltid i bakhuvudet. Känslan att människor bara är till låns är stark i mig och gör det svårt att våga knyta an. Men snart är julen över. Om en vecka är det nytt år. Låt det bli filterlöst.