Demokratins grundbult är att folket ska vara med och tycka till. Man får säga vad man vill och öppet uttrycka sina åsikter. Valdagen är demokratins högtidsdag, brukar man säga. Dagen då vi uttrycker vår önskan om vilken inriktning samhället ska ta.
De senaste högtidsdagarna har valdeltagandet ökat. Men i år tycks ungefär 200 000 färre personer ha röstat jämfört med förra valet. Valdeltagandet på 84 procent innebär att 16 procent av svenska folket avstått från att rösta. Partiet ”Soffan” har knappat in på Moderaterna.
Som 70-plussare har jag gått till val åtskilliga gånger och sett det som naturligt att höger är höger, mitten mitten och vänster vänster. Successivt har de ideologiska budskapen slätats ut. Än mer i år. Idéförankringen är skröplig. De politiska budskapen otydliga, inte sällan med förenklade lösningar. Våra gamla partier tycks befinna sig i en djup identitetskris, något Sverigedemokraterna kunnat utnyttja maximalt.
Partierna plöjde ner 400 miljoner kronor på årets valkampanjer. Ändå blev valrörelsen en blek, oinspirerad tillställning. Många viktiga frågor tvärtystnade i debatten.
Inte ett ord hördes om vad Sverige vill göra och bidra med i försvarsalliansen Nato. Trots att vår medlemsansökan markerar Sveriges största säkerhetspolitiska förändring på 200 år. Inte heller kom några svar på frågan vad politiken vill göra konkret för att bemanna vården med personal, höja kvaliteten och korta vårdköerna. I stället förminskades sjukvården till en organisationsfråga – om den ska vara regional eller statlig. De 160 000 som väntar på operation får fortsätta vänta på konkreta lösningar från våra folkvalda.
Rapporterna duggar tätt om hur illa ställt det är med Moder jord. Ändå kom klimatfrågan mest att handla om vindsnurror, kärnkraft och bensinpris. Den gröna industriomvandlingen här i norr nämndes bara i förbifarten – trots att den ena politikern efter den andra under sina kampanjresor lovordat satsningarnas enorma betydelse för hela landet och klimatomställningen. På något märkligt sätt blev klimatkrisen en marginell del av energikrisen. Frågorna gick in och ur varandra på ett förvirrande sätt. Som om partierna inte ville förlora röster på framtidens ödesaltare.
Nu när de sista valsedlarna kontrollräknas framgår tydligt att Sverige är delat itu. Halva landet rusigt av lycka att Ulf Kristersson får bilda regering. Halva landet lika bedrövat som oroligt för vad denna regering kan ställa till med.
Sverige har visserligen låg statsskuld. Och det är fullt i ladorna, som det brukar heta. Men mycket elände står redan för dörren. Putin, kriget i Ukraina, energipriset, inflationen, räntorna, lågkonjunkturen och kanske tvärstopp för tillväxten. En nog så svår sits för vilken regering som helst.
Sveriges nya regering har ett annat, självvalt problem som ingen annan svensk regering någonsin haft: Regeringsblockets största parti är så obehagligt oberäkneligt att det inte får sitta med i regeringen. Men SD:s många väljare gav partiet mandat att rumstera om ordentligt i Sverige. Och så lär det bli om inte Kristersson ska tappa halva regeringsunderlaget.
Mycket talar för att den nya bräckliga regeringen riskerar att få ägna mer tid åt sig själv än åt landet. Annars är frågan om någon kan känna sig trygg när folkhemmet möblerats om till oigenkännlighet.