Det var tillsammans med henne jag upptäckte att livet var rätt kul. Att det var festligare att gå på spelningar, ha pyjamaspartyn och sätta på Basketball diaries med Leonardo DiCaprio på repeat – än att gömma fiskpinnar i servetter och kontrollera hur min pappa tillagade köttfärssåsen.
Efter en ganska lång tid med känslan av att vara malplacerad, hade vi hittat våran grej och jag lite mera hem.
Det var i min bästa väns bastu det slog mig för första gången. Bastun var kall och jag vet inte riktigt vad vi gjorde där, mer än att dricka Pops och ömsom sörja, ömsom glädjas över att Lena snart skulle flytta.
Det fanns en tredje person i den där lilla, kalla bastun och när mina läppar mötte hennes var det som att himlen öppnade sig. Ja, inte av kärlek utan av en slags aha-upplevelse. Varför var det ingen som hade upplyst mig om att det här alternativet fanns?! Eller var det bara för mig det äntligen pirrade ända nerifrån tårna?
Följande månad kastades jag mellan hopp och förtvivlan. Ena sekunden lånade jag förväntansfullt alla böcker jag kunde hitta i ämnet på biblioteket, för att i nästa gråta mig till sömns över det faktum att jag förmodligen var den mest ensamma – och enda – flatan i stan.
Jag kände mig så rätt men ändå så fruktansvärt fel. Eller snarare felplacerad. I alla fall tills den dagen Lukas Moodyssons Fucking Åmål gick upp på Filmstaden. Oh. My. God.
Utan att överdriva är denna på så många sätt banbrytande film den som haft allra mest inverkan på mitt liv. Inte bara för dess fantastiska innehåll utan lika mycket för den klockrena tajmingen. Det var liksom det här som behövdes för att jag skulle resa mig upp ur den vinröda biofåtöljen, stega hem till min pojkvän och rakt upp och ned deklarera att ”nu gör jag slut och ja, jag är lesbisk”.
Vad är det då som är så viktigt med att etikettera sig själv? Kanske är det inte viktigt alls. Eller kanske är det bara viktigt för dem som på ett eller annat sätt känt sig fel.
Och missförstå mig rätt nu, den där etiketten är ju faktiskt mest till för eget bruk. Vikten av att vara sann mot sig själv ska på intet sätt underskattas.
Jag träffade en vän härom kvällen, hon sa det så bra: ”Denna midsommar gjorde jag i princip samma sak som ifjol. Men skillnaden hur jag upplevde dagen var enorm. Jag hade en fantastisk dag i år – mycket tack vare att jag denna gång var mig själv till 100 procent. Jag var närvarande och jag var inte fel.”
På måndag drar Stockholm Pride igång – Nordens största pridefestival och frizonen för en rad människor. För många är det årets bästa vecka i en annars rätt färglös tillvaro. För mig är det påminnelse om och ett firande av att följa stigen. Min stig.
Och jo, det fanns flator i Luleå. Jag hittade en på min basketträning ganska kort efter Fucking Åmål. Hon visste visserligen inte om det själv – eller så väntade hon bara på att någon lite mer tjurskallig skulle slita ut henne ur garderoben.
Hon hade hästsvans och Savann-byxor och hennes mamma hatade mig. Jag minns när jag fick hålla henne i handen offentligt första gången. Det var magi och mitt i stan, det var utanför Shopping, mötte vi ett annat flatpar. Vi kände dem inte då men precis som motorcyklister höjer handen i en slow motion-hälsning ute på vägarna – nickade vi nästan osynligt men i samförstånd innan vi passerade, med ett konfettiregn som aldrig ville ta slut inombords.