Under stora delar av uppväxten var min mun ett avancerat tandvårdsärende. Helt utan trauman och dramatik, men efter ett väl så hårdhänt hygienistbesök i vuxen ålder gick jag plötsligt ut i personlig strejk och bestämde tjurskalligt att nu skulle mina tänder banne mig lämnas ifred. Urbota dumt, eftersom det inte drabbar någon annan än mig, men så blev det. Tiden gick. Skygglapparna växte. Tandstenen frodades. Många nyårsaftnar lovade jag att detta blir året då jag avbryter tandläkarpausen. År elva eller tolv, utan minsta kontroll slog jag vad med en polare i Luleå, vars käft inte heller setts över det senaste decenniet.
Vem skulle boka tid först?
Under lång tid har tandvårdskrisen i Norrbotten varit på tapeten. Akuta besvär och barn prioriteras. Tillhör du däremot gruppen ”övriga vuxna” mellan 24-79 kan du få vänta flera år på tid för undersökning. Orsaken är akut brist på personal. Enligt prognoser kommer det att saknas kompetens även om tio år till.
Privata kliniker i Luleå och Piteå har tvingats stoppa nya listningar. De är nedringda av desperata personer från hela länet. En vän som försökte boka tid hos Folktandvården blev hänvisad att söka tider söderut eller i Finland. Jokkmokksbor kör 20-30 mil för att komma sig till tandläkaren, om de får tid. Situationen ter sig fullständigt ohållbar, för patienter, men även för anställda vars arbetssituation beskrivs som minst sagt pressad.
I min barndom fanns de på nattduksbordet hos både mormor och farmor, glasen på nattduksborden. Löständerna plockades ut innan läslampan släcktes för natten. Med skräckblandad förtjusning brukade jag fiska upp och studera proteserna när ingen såg.
Många är vi som tillhör privilegierade generationer som blivit servade av Folktandvården med förebyggande behandlingar och regelbundna kontroller. I mitt fall även år av tandregleringsinsatser och kirurgiska ingrepp. Utan att betala en spänn ur egen ficka. Äras bör även fluortanten, som prackade på skolbarn sina shotbrickor. Vi sköljde tills käkarna krampade. Och än i dag är fluorlackets syntetiska banansmak lika lätt att förnimma som det vedervärdiga penicillin öronbarn tvingades i, på den tid då ingen hört talas om antibiotikaresistens.
Vem vann vadslagningen?
I vintras såg jag ingen annan väg ut ur förnekelse och prokrastinering, än att ta tjuren vid hornen. Jag ringde rätt och slätt en klinik med fina patientomdömen och fick några veckor senare tid hos en vänlig tandläkare här i Stockholm. Såsom det borde kunna funka överallt. Tandvårdsrädda kompisen som förlorade vadet, lär vare sig han vill eller inte få vänta på sin undersökning i Luleå tills något akut tillstöter.
Tur i genlotteriet spelar förstås in, men den fina tandvård jag fick i unga år har självklart haft betydelse för ett helt liv utan hål. Vikten av förebyggande vård kan och ska aldrig underskattas.
Människor kan inte bo där ingen tandvård finns. Den utdragna krisen måste stoppas och bör vara en glödhet valfråga inför hösten. Det måste gå att hitta nya lösningar på gamla problem. Alla norrbottningar ska kunna få hjälp inom rimlig tid. Löständer på nattduksbordet är väl ändå något vi måtte få slippa på ålderns höst.