Blir svettig av bara tanken. Hämta, lämna, försöka att inte kvävas av dåligt samvete när man inte kan flexa ut tidigare. Handla, laga mat och samtidigt roa en annan människa.
Varje dag har jag försökt gilla läget. Har man småbarn kommer man vabba. Man kommer ha fler sjukdagar. Det bara är så, det är troligen något som är konstant och oföränderligt under några år. Det är samma för alla i liknande sits. Jag kan dock inte sticka under stolen med att det känns extremt ovant att inte vara mer tillgänglig för jobbet.
Å andra sidan så har jag alltid levt efter devisen: ”ingen tackar en för att du stressar”, speciellt som sjuksköterska. Hur som helst.
Jag sökte nytt jobb i början av året. Intervjun gick bra, tills de frågade om min frånvarobild. Inget konstigt med det, jag sa som det var. Jag har småbarn, jag kommer att vabba. Som en vanlig småbarnsförälder. Jag kände direkt hur obekväm jag blev. Det gick kalla kårar genom kroppen och jag ville göra mitt yttersta för att övertyga dom om att min sambo faktiskt vabbar lika mycket trots att statistiken säger att 80% av all vab sköts av kvinnan. Med dom siffrorna i ryggen hamnar man direkt i underläge. När de sedan ringt min nuvarande chef hade vab återigen varit en varm fråga. Såklart är det olagligt att inte anställa någon för att de har barn men det var ju uppenbart att det var runt frånvaro hens fokus låg.
Jakten på den perfekta arbetshästen. Helst utan intressen eller nära relationer. Vi har nog alla arbetat sida vid sida om kollegan som ”inte haft en sjukdag sen 1972” och är en brutal arbetsmaskin som troligen har låg frånvarofrekvens för att hen jobbar när hen är sjuk.
Det kan man ju aldrig mäta sig med när man har sunt förnuft. Jag jobbar inte sjuk. Punkt.
Det kanske kommer bli mitt fall i den hårda arbetsmarknaden.
Som sjuksköterska badar man dock i jobb så kniven mot strupen har jag aldrig upplevt.
Detta jobb ville jag dock verkligen ha. Det var ett svårt jobb att få. Hård konkurrens. Jag ringde facket för att jag hade en dålig känsla i magen. En känsla av att jag skulle falla på målsnöret för att jag hade barn.
En känsla av frustration över att min manliga kollega troligen aldrig skulle behöva ha samma ångest.
Facket berättade om en kvinna som ringt samma morgon efter att ha varit i förhandling med en manlig chef som hade frågat henne om hon hade tänkt skaffa barn. När hon sa att hon redan hade barn så var hans följdfråga om hon skulle vabba. Hon svarade att hennes man vabbade lika mycket som henne var hans instinktiva svar: ”jaha, är han arbetslös”?. Blir matt av tanken att vi 2018 måste ställas inför såna idiotiska situationer för att vi är kvinnor med barn som också vill jobba?
Personligen blev jag ställd, stressad och förbannad över att jag ens behövde förhålla mig till allt.
Speciellt när jag vet att min sambo aldrig fått utstå samma.
Frågan är bara vad som är mest sorgligt: att vi kvinnor måste rättfärdiga att vi vill jobba eller att männen förväntas vara totalt frånvarande i sin föräldraroll.
Vem det än är mest synd om gynnar det ingen i slutänden.
Låt oss gå vidare till den moderna tiden där båda parterna i en relation kan ha liknande drömmar.