Hur ofta har inte vi som jobbar inom kreativa verksamheter stångats med att få ner en spretig och abstrakt idé till en säljande pitch i en ruta i ett ansökningsformulär? Varför ska en viss sak göras? Och för vem? Vad är meningen med det hela? Vi kan ibland sucka över att våra projekt ska passa in inom kulturpolitiska program och att kvaliteten på det vi gör tycks komma i andra hand om vi bara lyckas formulera våra ansökningar och redovisningar till finansiärer väl. Kanske beror den där frustrationen delvis på att vi ibland vet innerst inne att det egentliga syftet är något annat än det som vi formulerar både för oss själva och för andra.
I de flesta kommuner i Sverige idag har barn och ungdomar trots allt relativt stor tillgång till kulturella och konstnärliga uttryck och verksamheter, såväl inom skolans läroplan som inom olika fritidsaktiviteter. Dans, teater, bildskapande, musik, skrivande. Så långt allt väl. Men sen. I samma stund som det planeras en kurs, en workshop, ett temaprojekt eller liknande så väcks frågan: Hur ska vi visa upp det vi gjort? Och nästan oundvikligen ska det bjudas in publik. Inte bara föräldrar och syskon, utan hela släkten och gärna halva grannskapet. Det ska till en stor scen och mikrofoner och scenkläder, och media kontaktas. För se hur duktiga vi varit. Alltså se hur duktiga vi vuxna varit. Ju större publik desto bättre. Ju mer avancerad teknik desto bättre. Ju mer uppmärksamhet desto bättre. För de vuxna.
För inte är det barnen som bett om att ställas inför en hundrahövdad publik. Och på bild i tidningen är det ändå bara några få utvalda som hamnar. Vem tror att en femåring tycker det är roligare att stå på en stor scen i stans kulturhus och titta ut över ett hav av oidentifierbara människor än att trängas i en liten sal i förskolan och sjunga direkt för sin mamma eller pappa som sitter så nära att de lätt kan få ögonkontakt? Eller att vänta i kulisserna i timmar för att få dansa i två minuter för en publik av anonyma applåder. Visst kan det vara roligt att få spela upp några scener för en liten publik om man gått teaterkurs en hel termin. Eller att få hålla en liten vernissage med det man skapat under en kurshelg. Men behöver en trettonåring i detta tidevarv av sociala medier få signaler av vuxenvärdet att värdet sitter i att bli sedd och bekräftad? Eller kan vi istället förmedla att skapandet och kreativiteten är målet i sig? Att konst och kultur inte är ett medel för att hamna i lokaltidningen. Att barn och unga inte är en resurs för oss vuxna i syfte att få en klapp på axeln, nya projektuppdrag eller mer resurser till sin egen eller verksamhetens börs.