Mario Kempe vantrivdes i Luleå hockey, sa man. Efter ett infekterat förhandlingsdrama nåddes en uppgörelse. Forwarden gav sig av. Klubbtopparna var frustrerade, somliga experter likaså. Men argast av dem alla var en del fans, som var nära att självantända av raseri.
Några inom en märklig supporterfalang som påstår sig älska Luleå hockey pysslade ihop jättebanderollen, som måste krävt ett antal personer för att veckla ut på ståplats: ”Som en hora suger du ut pengar – och bespottar vårt emblem – må dina knän för evigt ge dig problem. Mario Kempe persona non grata”.
De skämde ut sig. Banderollen anmäldes till förbundet, som bötfällde Luleå hockey.
– Vi har gått vidare så vi funderar inte så mycket på det. Vi betalar och har lämnat det sedan länge, sa klubbdirektör Stefan Enbom till Norrbottens-Kuriren.
Spottloskorna haglade i samband med Mario Kempes sorti. Han var girig, mjölkade ut stålar, sa kritiker. Agenten var en idiot och spelaren själv inte kattskit värd. Sen talade Kempe ut i Aftonbladet och berättade att han lider av ångest och depression. Sömnproblem och olustkänslor av att se ishallen. Läkaren skrev ut ångestdämpande. Vantrivseln ska inte ha handlat om avståndet till familjen, eller om att vintermörkret och stans mediokra nattliv kan suga musten ur en. Pengar, säger han, stod inte heller i fokus. Han mådde skit.
I uttalanden som gjordes sa ansvariga att Kempe ville lämna och att han ”satt Luleå hockey i en svår situation”. Om någon hade utvecklat att karln mådde dåligt – inte i knäna, utan i själen – kanske hatsvansen hade hejdat sig, svalt några kränkande tillmälen och gett fan i att slöjda ihop sunkbanderollen som gett eko långt bortom Midgårdsvägen.
Direktör Enbom kallade supportrar till möte. Vad som sades i slutet rum är oklart, men det självklara vore att officiellt formulera ett skarpt uttalande om att sånt här inte tolereras på våra läktare. I stället sa Enbom att han haft ”ett resonemang” med fans och förklarat ”att vi inte gillar ordvalet”. Om det så kallade resonemanget inte innehöll en rejäl avhyvling, är det här ryggradslöst i kubik.
För ett par år sen sedan gick hockeysverige samman i uppropet ”Jag står bakom dig”. Inom SHL stod man minsann upp för att ingen ska behöva utsättas för kränkningar eller lämnas ensam i sin psykiska ohälsa. Dammade Luleå hockey av de värdegrundsdokumenten, när man resonerade med supporterfalangen om lågvattenmärket till banderoll?
En Luleåbördig forskare gjorde en fallstudie av svensk hockey, som visade att många spelare lider av psykisk ohälsa, som tar sig olika uttryck. De drar sig för att söka vård på grund av stigmat och att de blir igenkända. Både svensk hockey och NHL har skakats av ett antal självmord.
När publik halar fram kränkningar på metervara, utan att någon öppet drämmer näven i bordet, framstår ansatser till förändringsarbete som kosmetika. Horaformuleringar – skitsamma? Är det vad som avses med levande supporterkultur? Är det att visa Luleåhjärta? Är det ingens ansvar?
Om snacket kvarstår, men verkstaden uteblir, kan machokulturen leva och frodas bland muskler utav stål. Bakom kulisserna, ångestdämpande på recept. Innan direktörn och övriga ytterst ansvariga betalar sin bot och går vidare, borde de ta sig en rejäl funderare på just det.