Videon är inte längre tillgänglig
Det är lika bra att erkänna direkt, så är det gjort: vi var på Flakasand i helgen. Men vi pallade inte med att närvara under hela arrangemanget och detta för bara en orsaks skull – evenemanget drabbades av tekniskt strul och redan när vi kom, vid 20.30-tiden, var det cirka tre timmar försenat och gruppen som skulle ha inlett rock & blues-festivalen vid 17.30-tiden, Ronny Eriksson & The Ramblin´ Minds, var på väg att avsluta sitt gig.
Så det är bara att beklaga: vi tvingades att utesluta både The Boppers och Lisa Lystams Family Band, eftersom det trots att det talades om reduceringar av deras akter ändå hade blivit så att de inte hade spelat färdigt förrän vid 03.00-snåret på natten.
Men förutom detta onekligen irriterande faktum, som ingen egentligen rådde för: de kom en häftig regnskur i början på kvällen som blötte ner både scen och instrument och båda två behövde torkas nogsamt innan de kunde användas igen och sånt tar, som bekant, sin väl tilltagna tid, så var sig Flakasand sig tämligen likt.
Man hade snickrat ihop en robust ställning för handikappade till vänster, varifrån man både såg och hörde utmärkt. Den fanns inte då jag var hit senaste gången för fyra-fem år sedan, men var ett mycket gott tillskott.
Annars var det en publik på omkring 1.900 personer, en burksamlande armé av småpojkar som knappt tillät en burk att hamna på backen innan den var upplockad och prydlig nerstoppad i en stor säck samt en mycket måttlig procent av alkoholpåstrukna personer som med saliga leenden lallade omkring och höll sig själva sysselsatta.
Lägg till detta en synnerligen beskedlig matta av insekter. Själv upplevde jag tre-fyra väldisciplinerade mygg som jag lugnt viftade undan. Mera var det aldrig frågan om.
Musikaliskt var det så pass oklanderligt att mitt vänstra ben knappt har upphört att skaka eller markera takten ännu.
Ronny Eriksson och hans bluesband från Piteå, The Ramblin´ Minds, visade upp både humor och musikalisk slagfärdighet i sitt program och när sedan den föredömligt vasse gitarrvirtuosen David Morin äntrade scenen, i sällskap med sitt väl proportionerade band, meddelades vi att bluestitanen Johnny Winter hade avlidit samt att en låt avdelades för hans skull, plus att han (Morin alltså) ropade ”COME ON, FLAKASAND”, för att få igång publikens applådmuskler ordentligt – i låtar som Messin´ with the man och The Grass Is always Greener (on the other side of the tracks), av Albert King.
Eva Eastwood har så mycket charm att hon fixa så att fisken hoppar direkt upp på land och ner i stekpannan, utan hjälp av några mellanliggande fiskare, och när det dröjde innan hon och hennes band fick tillräckligt med ström för att kunna arbeta, lovade hon att gratis ”slänga ut en röd trasa” i publiken lite senare (vilket hon också mycket riktigt gjorde, till någons stora glädje).
Fröken Eastwood och The Major Keys erhöll så småningom sin nödvändiga arbetsström och kunde obehindrat skjutsa fram sin otvunget glada och smittsamt attackerande rockabilly, på både svenska och engelska. Som redan påpekats: vänsterbenet har knappt lugnat ner sig ännu.
Och så kunde den tunge bluesmannen och den numera vackert silverhårige Roffe Wikström iakttas komma vandrande mot scenen. Lite lätt haltande, efter vad det såg ut som.
Men när han väl var uppe på scenen förmärktes inga som helst besvär alls och efter att ha sagt det inledande ”Ni är en för jävla praktfull publik, efter att ihärdigt ha stått ut med allt det här strulet” (det var då närmare tre timmar sedan Wikström ursprungligen skulle ha stått på scenen och klockan var drygt tolv slagen) och hela hans praktfulla folkhemsblues öppnade sin breda famn för oss.
Öppningen skedde med Leva som en luffare. Senare följde en svit med svårt fantastiska nummer, där bluesmannen Wikströms varmt extrema gitarrspel varje gång följdes av ett programmatiskt ”Tackskaniha! Tackskaniha! Tackskaniha!”.
Och sedan var det ju inte över. Men för oss var det så.
Thank You!