Omställningen till en fossilfri värld har satt fart på investeringsivern i Norrbotten. Planerade satsningar på 300 miljarder har på bara något år växt till 700 och snart kanske 1 000. Yippie! Man tror knappt det är sant.
I spåren följer massor av jobb. Hybrit ger hundratals. H2 Green Steel i Boden behöver 1 500 under byggfasen. LKAB:s vägval mot vätgas och koldioxidfri järnsvamp kan betyda runt tusen bara för att genomföra satsningen.
Söder om länsgränsen handlar det om ännu fler. På Northvolt i Skellefteå är rekryteringen igång av miljösamordnare, byggledare och ingenjörer. Folk från 70 olika länder bebygger den gigantiska industritomten. När Europas största batterifabrik fått upp ångan ska de anställda vara över 3 000 – många av dem pendlande, eller utflyttade, norrbottningar.
Enorma investeringar ställer enorma krav på samhället. Därför måste infrastrukturen stärkas så att den kan möta industriboomens behov av energi, kommunikationer, sjukvård, kultur, rekreation, skolor – och inte minst bostäder. Utan hållbara investeringar i infrastruktur når inte satsningarna sin potential, som chefen för Norrbottens Handelskammare påtalat.
Det är förstås gement att tänka tanken, men även om de många utmaningarna hamnar i vältaliga byråkratrapporter och diagrampackade powerpoints så måste det bli verkstad omedelbums.
Utgångsläget är inget vidare, befolkningskurvan slokar som en ledsen pelargon. Norrbotten har sämst skjuts på befolkningen av alla län. De äldre blir fler och de unga flyttar inte tillbaka efter studier på annat håll. Att få hit arbetskraft som matchar arbetsmarknadens behov lär bli kvalificerat knepigt.
Ett annat dilemma bär en doft av moment 22: Fastighetsbolagen vill bygga bostäder men det finns inte byggfirmor nog. Inte ens i de baltiska länderna. Vill länet hitta byggare måste de antagligen hämtas från Ukraina, Belarus eller ännu längre bort.
Norrbotten måste växa, och det med besked. LTU har startat ett projekt som på fem snabba år ska locka 25 000 att flytta norrut. Andra hävdar att behovet är minst det dubbla. Rekryteringsexperterna lär få mycket att stå i. I farans riktning ligger att de enorma personalbehoven måste lösas med fly-in, fly-out – anställda som bor nån annanstans, jobbar här i veckorna och sover i barack innan de åker härifrån på helgen.
Att industrins megainvesteringar till stor del landar i vårt län är förstås glädjande. Men tro inte att Norrbotten i ett huj blir Sveriges nya jobbfrälsare. För även om miljardsatsningarna blivit braskande riksnyheter, har sörlänningarna inte ägnat en tanke åt att flytta hit. Än i alla fall. Runt om i vårt land pågår nämligen en industriell uppgradering som också kräver mycket personal – på västkusten, i Skåne, Mälardalen och mörkaste Småland.
Norrbotten måste rusta sig till tänderna med morötter och kampanjer som attraherar de tusentals familjer som vi vill ska flytta hit. För att lyckas lär vi behöva gå med håven i andra länder också.
Parallellt måste stat, region och kommuner lätta på lädret och jacka upp samhället för en växande befolkning. Och fler byggare måste värvas så att vi får fram alla tusentals nya bostäder. Ett prekärt huvudbry för våra folkvalda, avsevärt mer problematiskt än att pillra upp en vardagsgrå politisk råbandsknop.
Måtte inte Norrbotten slå knut på sig själv bara.