Ägandet av en duttpenna signalerade, tyckte jag, ett slags upphöjd exklusivitet. Likt en kungaspira eller en cylinderhatt lät den ana en tillvaro full av flärd och förfining. Med duttpennan till hands var lottomiljonärskapet snarare ett löfte än en osannolik dagdröm.
Sommaren 2019 spelar halva min släkt läsbingo på brickor från skolan och biblioteket. Barnen tar sig an utmaningar som att läsa i tio minuter under ett träd eller för ett djur, i vuxenvarianten gäller ett kryss per bok, fem böcker per rad. ”Läs en självbiografi” uppmanar bingobrickan, ”läs en novellsamling”. Min inledande skepsis inför tävlingsmoment och grumliga bevekelsegrunder, förbyts snabbt i ett ivrigt pusslande med min egen lässkörd från de senaste veckorna. Jag vill också ropa bingo och jag vill göra det först. Jag vill vinna, oklart vad.
Gamification, spelskipning, kallas det att blanda in spelelement i aktiviteter som egentligen inte har med spelande att göra. Det är spelskipningens tjuskraft som får folk att jaga efter simborgarmärken och SJ Prio-poäng, att använda stegräknare och att köpa nio dåliga koppar kaffe för att få den tionde gratis. Och naturligtvis är det spelskipning att locka sig själv till läsning med hjälp av en bingobricka. Fast det är en ganska beskedlig form av manipulation.
En dag i slutet av juni åker jag till mormor, 23 mil inåt landet. Det finns en ruta för ljudböcker på läsbingobrickan, men det är ju inte därför jag tillbringar så många timmar med bilradion. Mormor har varit gammal ett tag men nu är hon mer än så. Hon börjar, med datorspelsterminologi, få slut på liv. Är på sista bossen.
Vi kryssar mellan de få samtalsämnen som hon initierar och talar i korta sekvenser, börjar om från början. Inga räta rader av minnen och framtid att fylla i, bara här, nu, här, nu. Posten kommer med IF Metalls medlemstidning Dagens Arbete. Det förhåller sig på det viset att min mormor började arbeta i gruvan på 1960-talet och ännu 30 år efter pensionen är hon med i facket. Jag önskar att vi kunde prata om det. Eller om när jag var liten, när mamma var liten eller när mormor själv var liten. Jag önskar att vi kunde rita kartor till hennes hjortronställen och skriva ner receptet till hennes syltkakor, men det är inte det slags rikedomar som kan gå i arv. Det fanns och försvann.
Strax innan det är dags att åka hem vill mormor veta hur det går med hennes lottorader. Min mamma har blivit ett slags ombud, hon berättar att det inte blivit någon vinst den senaste tiden men att det är ny dragning imorgon. Imorgon säger mormor, då blir jag kanske miljonär.