Det finns en fin tanke om hållbarhet och sparsamhet bakom livsfilosofin jag ärvt, åtminstone i teorin. I praktiken blir det inte särskilt hållbart alls, eftersom att äga och förvara mycket saker gör det omöjligt att hitta den där grejen man behöver när man behöver den. Förmodligen har man glömt att man ens har den. Och så köper man en ny. Vilket gör att man äger ännu en grej som kommer hamna i en låda och aldrig mer ägnas en tanke.
I denna hoarderfilosofi ingår även att applicera ett orimligt stort emotionellt värde på saker. Ett gammalt kvitto blir plötsligt ett dyrbart minne från tröjan som köptes inför den första dejten. En maläten gammal Ikea-hund utan öron blir med ens en ovärderlig symbol för en hel barndom.
Värst är barnkläderna. Varenda fläckig pyjamas berättar en historia om sömnvarma barnkroppar och små händer som varje kväll tvinnade mitt hår till trollflätor. Kvällar som jag då längtade efter skulle ta slut för jag var så intill döden trött. Nu är både de och barnhänderna borta för evigt och endast en sliten pyjamas är kvar. Det förstår väl alla att den inte går att slänga.
Allt det här emotionella bagaget tär på min sinnesro. Jag känner stress över att inte veta vad jag har eller var jag har det. Jag vill vara fri att röra på mig, flytta, leva som ett frö för vinden. Men att leva nomadliv är svårt att kombinera med ett liv som hoarder. Omöjligt, till och med. Därför har jag försökt rensa.
Jag har testat KonMari-metoden, men antingen så glittrar inget eller så glittrar allt. Det är lätt att förväxla känslan av att verkligen tycka om något och att vilja ha det kvar, med känslan av att bli ledsen av tanken på att göra sig av med något. Blir jag verkligen glad av att spara gamla födelsedagskort från min farmor som varit död sedan 90-talet? Är det livsviktigt att jag inte glömmer hennes handstil, eller kan jag minnas henne ändå? Jag vet inte, men jag vet att jag kvävs under alla kartonger på vinden.
Det enda som funkat för mig har varit att ta mig tid att sörja allt jag rensar ut. Tillåta mig själv att gråta lite över lill-Elisabeth och hennes magiska tro på att gosedjuren levde. Säga förlåt och hejdå till nämnda gosedjur innan de till slut fått åka i soporna. Jag tröstar mig med att deras liv i en kartong på vinden nog ändå inte var särskilt kul. Mitt nya nomadliv kommer bli roligare.