Vittnesmål från överlevande av Estonias förlisning, och tsunamikatastrofen i Sydostasien, är outplånliga. Beskrivningar av den skräckfyllda natten på Östersjön, där en del stod tomt stirrande vid relingen på det sjunkande fartyget, medan andra kämpade furiöst för sina och andras liv. När tsunamin vällde in mot stränderna blickade några undrande ut mot skummandet i horisonten, studerade sprattlande fiskar på blottad havsbotten. Andra flydde. Jag tror att vi inte säkert kan veta, hur vi själva reagerar i kris, förrän vi själva står mitt i katastrofen. De senaste åren har vi fått vissa föraningar.
När WHO utropade nödläge till följd av pandemin började livsmedelsjättarnas hyllor tömmas på toalettpapper och torrvaror. Efter den inledande fasen av chock och oro blev munskydd och social distans normalitet. Så småningom kunde vi skämta om dasspappershamstrandet, skratta åt det orimliga.
När vi nåddes av signaler om att faran var över, valde Vladimir Putin att starta krig i Ukraina.
Oförglömliga scener utspelar sig. Desperation på tågstationer och neonatalvård som flyttats till skyddsrum, där bebisar små som sparvar ligger på rad. Miljontals är på flykt. Hjärtat brister om och om igen när barn med tårarna strömmande berättar om pappor som är kvar i Kiev. Min krigsångest är brutal. Kan och vill inte värja mig. Får inte blunda. Slukar rapporter om konvojen och aggressiva utspel. Uppdaterar nyhetskällor med osund frenesi. Söker min dagliga dos av överstelöjtnant Paasikivi, som reder i det obegripliga. Pendlar mellan hopp och djup oro. Nyhetsarbetet på min redaktion är KBT i jakten på kontroll. Tydligen blir jag sån, i början av en kris.
Instagramflödet blottlägger obarmhärtigt olikheter i krishantering. Virrvarr av krig och vardag. Helvete och himmel. Alarmism och förträngning. Flyktingströmmar, semesterposerande, demonstrationer, sportlovsselfies, fördömanden och reklam för proteinpulver. Bisarra, snudd på vämjeliga, svängningar.
Medier är nedlusade av hur vi kan tala med barn om krig, men vuxnas behov av att hantera sina egna känslor är nog mer akut. I veckan bad jag att få träffa en norrbottnisk major, stationerad på Högkvarteret. Vi promenerade planlöst. Han svarade tålmodigt på frågor om krig, Putin, kärnvapen och NATO. Vi skojade om att majoren kan starta terapijour, för att befria oss från ältandet.
I podden Dumma människor belyser norrbottensfödde psykologen Björn Hedensjö krisreaktioner. En flod av känslor. Aktiverade larmsystem. Hotradar som ger tunnelseende och en orosloop som inte är konstruktiv. Han förklarar att känslohjärnan är uppmärksam, men dålig på att resonera. Däremot orkar tydligen inte kroppen vara i den akuta ångestreaktionen över tid, tack och lov. Råden kretsar kring att fråga oss om konstant oro leder framåt. Gör din och min smärta nytta för Ukrainas folk? Banar den väg för världsfred?
Måtte det psykologerna kallar habituering aldrig leda till att vi slutar bry oss om hur oskyldiga drabbas av krig. Att vi lokaliserar närmsta skyddsrum kommer vi aldrig att skratta åt, på samma sätt som vi i backspegeln såg på pandemirusningen efter toapapper. Men vi måste försöka få ner den kollektiva kaninpulsen till rimliga nivåer. I känslomässigt kaos blir inget uträttat. Nu tar vi plats i våra egna förarsäten, för att tillsammans orka kämpa mot ondska och vansinne.