När min son var knappt ett år tyckte jag att det var väldigt jobbigt att flyga ensam med honom. Jag var rädd att han skulle gråta, få ont i öronen och störa alla resande som satt i raderna runtomkring. Oftast var han väldigt nöjd, men nog hände det att han lessnade och fick psykbryt på 07.20-planet i exakt samma stund som alla affärsmän just hade lutat bak sätena till max för sin sedvanliga flygplanstupplur.
Blickarna jag fick var inte nådiga. Helst hade de nog velat se min bebis bland hundarna och resväskorna i bagageutrymmet.
Men så fanns det de andra. Som gav vänliga blickar, sa att de mindes hur det var, frågade hur mitt barn mådde och erbjöd en servett när han spydde i mitt knä.
De var uteslutande äldre kvinnor.
Nu fyller min son tre år om bara några veckor och en av våra favoritsysselsättningar är att titta på Pippi Långstrump. Halleluja för SVT Play. Med bara ett par knapptryck kastas jag tillbaka till min barndom samtidigt som mitt barn njuter. Häftigt att vi kan mötas där. Han och jag. I den fiktiva staden som jag har fått för mig ligger på Gotland. I karamellbutiken där det alltid vattnas i munnen, i Dunderkarlssons och Bloms fängelsecell och i skolan där alla barn lär sig pluttifikationstabellen.
Pippi är starkast i världen, Tommy och Annika de största beundrarna och Herr Nilsson har ännu inte smitit från ön.
Allt är precis som jag minns det. Förutom en sak.
Prussiluskan.
Hon heter faktiskt tant Prysselius men alla kallar henne för Prussiluskan. I alla år har jag upplevt henne som jobbig, påträngande och tjatig. Jag antar att det är Astrid Lindgrens mening. Eller? Hade hon en hemlig agenda med Prussiluskan?
För nu börjar jag inse att hon faktiskt är en väldigt omtänksam kvinna. Jag vill inte skriva äldre då jag misstänker att hon är i min ålder, men hon har de facto samma egenskaper som de snälla damerna på morgonflyget.
Tänk efter själva. Här flyttar en föräldralös unge in i ett öde hus, utan ordentliga kläder och med alldeles för stora skor. Hon tycks ständigt ha tuggummi i håret för det står rätt ut, och de enda följeslagare hon har med sig är en häst och en apa.
Vad gör Prussiluskan? Hon försöker hjälpa Pippi. Hon ger henne varma yllebyxor och rekommenderar på alla tänkbara sätt diverse barnhem som hon skulle kunna flytta till. Tak över huvudet. Mat. Värme.
Hon bryr sig.
Till skillnad från Dunderkarlsson och Blom som bara försöka roffa åt sig Pippis guldpengar, eller Kling och Klang som titt som tätt kommer springandes batongen, eller för all del hennes far – kung Efraim Långstrump – som lämnar henne utan att blinka ensam i det läckande huset med de knasiga färgerna.
Det är juletid. Det innebär inte bara glädje och frestelse. Ensamheten är stor ute i stugorna och många mår dåligt den här tiden på året. Kraven är höga, pengar krävs och framför allt en närvarande familj och vänkrets. Något som tyvärr långt ifrån alla människor besitter.
Så jag har en liten uppmaning så här två dagar före julafton. Le lite varmare åt den smutsige farbrodern nere på gatan, fråga om den ensamma damen runt hörnet behöver hjälp med snöskottning och lägg ett par extra guldpengar i den slitna muggen som står utanför Ica.
Du kanske får ett hånfullt Pippi-flin tillbaka, vem vet. Men du kanske också räddar någons dag med din värme och omtänksamhet.
Våga vara Prussiluskan.