Det är inte bara gruvnäringen som plågas. I tillståndskaoset kring Cementa sägs hundratusentals jobb vara i farozonen. Sannolikt ligger en adrenalinstinn lobbyingfirma bakom de uppblåsta siffrorna, men krisen ger ändå intryck av att nånting fundamentalt gått i baklås. Miljönyttan linkar i otakt med samhällsnyttan.
I Pajala kan dagarna för den omstartade järnmalmsgruvan vara räknade, skriver Norrbottens-Kuriren. Gruvchefen Klas Dagertun på Kaunis Iron menar att myndigheternas sätt att hantera tillstånd äventyrar framtida industrisatsningar i Norrbotten. En gedigen ansökan på 8 000 sidor med analyser och konsekvensbeskrivningar ur alla upptänkliga vinklar tycks ha blivit för mycket att sätta tänderna i för myndigheterna. I nyhetsrapporteringen talas om både en oöverblickbar utredning och aktivistfasoner, där handläggare klandras för att agera utifrån personliga åsikter. Tillståndsdebatten är laddad och infekterad.
Lik förbaskat har tillståndsprocesserna blivit ett växande bekymmer inom flera sektorer. Exempelvis har energibranschen under många år efterlyst konkreta förändringar i lagstiftningen för att radikalt korta processerna för att bygga elnät. Undra på det: Efterfrågan på el ökar säkert som amen i kyrkan. Ska ny el kunna produceras och distribueras måste massor av hinder röjas ur vägen. Ett sådant är den sengångaraktiga beslutsförmågan.
Någon kanske invänder att kraven på snabbare handläggningstider slagit ner som en blixt från klar himmel, att det inte är så lätt att ställa om och speeda upp processerna ”över en natt”. Men kraven fanns redan för tio år sedan. Då gav regeringen Energimyndigheten i uppdrag att se över och effektivisera ledtiderna för tillståndsprocesserna. 2012 konstaterade man att det i genomsnitt tog 139 veckor (2,7 år) att få tillstånd enligt miljöbalken. Överklagades beslutet tog det ytterligare ett drygt halvår. Det är lätt att misstänka att tidsdräkten är långt längre i dag eftersom miljökraven skärpts och gamla ärenden väntar i obesvarade travar.
Att processerna tar för lång tid tycks alla vara överens om, både myndigheter och företag. I tidningen Näringsliv säger professorn i malmgeologi vid LTU, Pär Weihed, att de långa väntetiderna bland annat beror på underbemannade domstolar; processerna blir väldigt oförutsägbara. Ett annat problem är hur myndigheterna hanterar frågan; Naturvårdsverket har närmast satt i system att överklaga alla miljöprövningar som berör gruvverksamheten. I stället för att hjälpa företagen att göra rätt så sätter man sig på läktaren och överklagar i sista stund.
Ett av de senaste gruvprojekten i Norrbotten är återstarten av koppargruvan Viscaria. Enligt Copperstones hemsida planerar man att lämna in ansökan om miljötillstånd under slutet av året. Fastnar Viscaria i myndigheternas trögmalande papperskvarnar kan beslutet ligga många år bort. Då hamnar Copperstone i samma fälla som Cementa; Bortfallet av svenska råvaror leder till förlorade jobb, ökad import, höjda världsmarknadspriser och sämre miljökonsekvenser.
Gruvor skiljer sig från annan miljöfarlig verksamhet eftersom de granskas enligt både miljöbalken och minerallagen. Att starta gruva är extremt penningslukande och riskfyllt som det är. Bolagen ska inte behöva traggla med myndigheterna år ut och år in för att få ja eller nej.