Nyligen tog en av de granskade personerna sitt eget liv, vilket har fått Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg att skriva självkritiska texter om mediernas roll:
”Vi sökte dem som hade andra uppfattningar, vi visste ju att de fanns, men de ville eller vågade inte ställa upp i de allmänt hysteriska metoo-tiderna som inte medgav några nyanseringar.” (Aftonbladet 18/3) Åsa Linderborg landar i slutsatsen att tidningens granskning var helt legitim, men att den ändå ställde journalistikens makt på sin spets. Centralt för diskussionen om metoo och pressetiken är sambandet mellan den nätbaserade rörelsen, där mängder med berättelser publicerades – samtidigt som en kritisk massa lyfte ämnet till att bli agendaledande via delningar och kommentarer. Detta hade alltså kunnat hända helt utan den professionella journalistikens hjälp, men i fallet med metoo skedde det motsatta: djupgående granskningar gav debatten nytt liv och gjorde den till en riksangelägenhet oavsett vilka medievanor du hade. Mer än något annat kom metoo-diskussionen att aktualisera frågan om pressetik i en tid där pressen bara är en liten del av medielandskapet: är det rimligt att hålla inne med namnet på X när det ändå står öppet för alla att läsa på nätet? Svaret är naturligtvis ja: pressetik handlar inte om att monopolisera tillgången på information, utan om en etisk hållning för den egna verksamheten.
Åsa Linderborg beskriver metoo som en ”grotesk symbios mellan sociala och professionella medier”, där man ”dammsög nätet efter case” och ”gjorde nyheter av namngivningar som torde vara förtalsgrundande”. Och nog finns det en hel del att diskutera i det här sammanhanget, men samtidigt är just symbiosen mellan sociala och professionella medier det som idag utmärker de flesta nyheter – antingen i form av informationsinhämtning eller i form av berättigande. 10 år efter de sociala mediernas stora genombrott är samarbetet mellan journalistiken och allmänheten fortfarande något som inte är på plats på ett fruktbart sätt. De vinningar som journalistiken skulle kunna uppnå med att gå hand i hand med allmänheten för att samla information på nytt sätt har aldrig riktigt landat. Och när journalistiken väl går med håven i de sociala mediernas flödande diskussioner, landar oftast resultatet i någon sorts olöst intern pressproblematik. Det är värt att komma ihåg att det inte beror på allmänheten.